Vackert när begravningen speglar den sörjdes personlighet

Det är vackert, högtidligt, värdigt och stundom lite ansträngande, inte minst för de närmast sörjande. Men det finns alternativ.

I Finland, till exempel. För några veckor sedan bevistade vi min hustrus storebror Taistos begravning en vinterlördag i en vacker, modern kyrka i en förort till Helsingfors.

      LÄS MER: Jag trodde aldrig jag skulle sakna ceremonin över döden

I Sverige är kransar och blomsteruppsättningar vanligen på plats runt kistan när akten inleds. I Finland vilar kistan i ensamt majestät före begravningsakten, endast smyckad med en blomsterdekoration på själv kistan. Övriga kransar och blomsteruppsättningar väntar utanför kyrkorummet, och före begravningsakten bär de närvarande fram dem och placerar dem runt kistan. Det är vackert. Man gör något, man är en del i en ceremoni.

Vid aktens slut uppmanades vi att själva hämta våra kransar och blomsteruppsättningar vid kistan och sedan bilda en häck med dessa, när kistan bars ut till den väntande bilen. När kistan var på plats i den mycket vita bilen lade vi alla våra kransar och blomsteruppsättningar runt kistan – så gled den vita bilen iväg med kistan, långsamt.

I ceremonin ingick en pianoversion av en välbekant tonsättning av Jarl Hemmers dikt ”Spegling” med de kända raderna om att ”allting är en spegling, och speglingen är allt.” Jag erinrade mig plötsligt ytterligare några rader ur dikten: ”Jag ville simma ut i de vita sommarmolnen som tindra där himlen och havet flyta hop.”

Så lämpligt för Taisto, seglaren, skepparen.

      LÄS MER: Dags att låta döden ta plats i livet

Bara några dagar senare var det dags för ännu en begravning, denna gång på Skogskyrkogården i Stockholm. Christoffer Barnekow, en uppskattad, älskad kulturpersonlighet.

”Alltid på barrikaderna”, brukade vi hälsa varandra när vi sågs i det kulturella Stockholmsvimlet.

Borgerlig ceremoni. Vacker musik, vackra ord. Ingen defilering. I stället manades vi att vid ceremonins slut samlas kring kistan och lägga en blomma på den om vi ville, röra vid den – eller bara umgås.

Det blev vackert, med Christoffer i centrum i sin kista. Som på en barrikad.