VM-sommar - smaka på den!

De flesta tänker förstås på sommaren 1994, då vi grävde guld i USA, när man nämner ordet VM-sommar. Men för mig är ordet lika med sommaren 1958.

Jag var elva år och det mesta av min tid den sommaren tillbringades på fotbollsplanen, eller snarare den gräsplätt som jag och mina kompisar såg som fotbollsplan. Det rådde VM-feber, Sverige var värd för fotbolls-VM detta år. Kurre Hamrin, Nacka Skoglund och Gunnar Gren var våra idoler. Men när sommaren var över skulle vi ha nya hjältar.

Min pappa hade biljetter både till invigningsmatchen på Råsunda 8 juni då Sverige slog Mexiko och till den stora finalen, den som kom att spelas mellan Sverige och Brasilien. Pappa tog med mig på bägge matcherna. Första matchen satte inga direkta spår, minns främst de reaplan som dundrade in över Råsunda vid invigningsceremonin.

Men finalen blev förstås ett oförglömligt minne. Bakom oss på våra platsen på stadion satt ett gäng brasilianare som under hela matchen skanderade ”Brasil! Brasil!”. Nere på planen trollade det brasilianska laget med bollen och vann med 5-2. Vilken underhållning!

Uppfyllda och förtrollade var det fotbollsplanen som gällde för resten av sommaren för mig och kompisarna. Men nu var vi Garrincha, Vavá, Didi och Zito. Men allra helst ville vi vara Pelé, den största hjälten av dem alla, han som hade gjort två mål i finalen.

Drygt 30 år senare mötte jag Pelé vid ett pressmöte på TV-mässan i Cannes. Jag fick en kort pratstund med honom och berättade att jag hade sett VM-finalen i Stockholm 1958. Han blev imponerad. ”How is Gunnar Gren?”, var hans första kommentar och jag var tvungen att berätta att Gren dött året innan. Jag såg till att någon tog ett par bilder av oss tillsammans och vi skildes åt.

Några år senare var det åter dags för TV-mässa och i förhandsrapporterna jag fick läste jag att Pelé skulle komma dit för att lansera någon tv-serie. Jag plockade med mig mina svart-vita foton som dokumenterat vårt förra möte. I god tid och med mina fotografier och tuschpenna i hand ställde jag mig i kön för att hälsa på min ungdomsidol.

Jag hälsade och sträckte fram fotografiet och bad om en autograf. Pelé tittade på kortet och sedan glatt igenkännande på mig och utbrast: ”You are from Sweden! You saw the game!” Wow, han kom ihåg mig! Och så signerade han glatt mina medförda kort med ”Good luck! Pelé” och tackade mig för att jag kom.

Och helt plötsligt var jag elva år igen och det var VM-sommar i luften.