Detta var inget aprilskämt!

– Hej, sa en vänlig kvinnoröst, jag heter Olivia och ringer från din vårdcentral. Jag undrar om du vill komma och få en vaccinspruta mot covid-19?  

OM jag ville! Med rösten sprängfylld av glad överraskning, tacksamhet och tårar på lut i ögonvrån tackade jag ödmjukast ja.  

Som så oerhört många andra har jag väntat och undrat, undrat och väntat. Men jag befanns vara ”för ung”. Kvalade inte in i någon riskgrupp. Hörde nyheterna droppa in: förseningar i leveranserna. Osäkerhet om effektiviteten. Brist på personal som kan hantera en spruta. Internationell konkurrens om doserna. Det nationella målet går inte att uppnå. 

Bilden jag såg målas framför mina ögon gick i väldigt mörka färger. Kände hur hela eller åtminstone halva sommaren skulle kunna gå medan jag fortsatte att vänta, tillsammans med många andra både yngre och äldre. Konstaterade ändå på Facebook att andra, jämnåriga, minsann blivit besprutade! Vad hade de som jag saknar?  

När det nu ändå blev min tur kände jag att de kunde få injicera snart sagt vad som helst i min arm: en skvätt Blomstra eller vanlig koksaltlösning, bara jag fick en spruta. Så mytomspunnet hann det bli, det där besöket hos en sjukvårdsmänniska, att blotta möjligheten kändes som en gåva oavsett innehåll.  

Fast lite smolk i bägaren uppstod när jag rapporterade om min lycka till en (ännu ovaccinerad) väninna.  

-Grattis, sa hon först. Sedan la hon till:  

-Du vet vad det är för dag i dag va?  

Oj. Skärtorsdagen var den 1 april, dagen när man FÅR luras. Men tack och lov: det där telefonsamtalet var ”äkta”. Faktum är att jag tror inte att jag blev lurad på något annat vis heller den där dagen! 

Återstår bara att hoppas att vaccinerandet tar fart på allvar. Verkar vara enda sättet att hejda denna eländiga farsot, som hotar att bli ofattbart långlivad.  

Min påsk blev hur som helst oväntat glad.