Aina Bergvall: Nu räcker det med hamburgare

Svenska köttbullar. Mammas, kanske. Eller Tore Wretmans. Eller dina egna, som du lyckats ge en speciell touch under år av experimenterande i köket. För egen del bjöd jag en gång på små skapelser som drinktilltugg, garanterat hemmagjorda. Det var bara det att jag i stället för vitpeppar råkade ta burken med kardemumma. Skrapade, ansåg jag, noggrant bort den felaktiga kryddan, rullade på, brynte dem i pannan och trodde saken vara överstökad.

Ja, tills en gäst med perfekta smaklökar lyste upp med hela ansiktet och sa: Men så kul, du har kardemumma i köttbullarna, det är ju jättegott! Jag kände att knäna hotade att vika sig men höll ändå färgen (tror jag). Var det verkligen gott? Har aldrig provat igen. 

Men visst älskar vi köttbullar! Passar till det mesta, dessutom, bara att välja: potatis, ris, pasta, gratäng eller trava dem på en macka med lite rödbetssallad till, kanske?! Kalla smakar de också bra. För att inte tala om att äta dem ihop med Janssons frestelse, mums!

På 60-talet, när vi svenskar började resa på charterutflykter, höll man alltid koll efter framkomsten: kunde det i turistparadiset också bjudas på “riktiga” köttbullar? Svaret blev med tiden väldigt ofta ja, de hungriga kroggästerna kom, affärerna gick bra, alla blev glada och nöjda.

Förståsigpåarna vill gärna prata om hur “osvenska” köttbullarna i grund och botten är, helt enkelt en import, en kopia av turkiska köfte (som Karl XII ska ha burit hem receptet till på 1700-talet) eller grekiska keftedes. Balkanländerna serverar ćevapčići, italienska fricadelli bjuds oftast kokta, i sås. Variationerna är oändligt många fler, i land efter land.

Märkligt nog dröjde det ända till 1970-talet innan köttbullarna blev ett självskrivet inslag på det svenska julbordet. Var det kanske en eftergift till barn och gamla, som ville ha lättuggat och välbekant? Men numera äter vi lika många köttbullar till påsk och midsommar som till jul, verkar det som. Hemgjorda eller köpta färdiglagade, men köttbullar ska det vara.

Alltså kan man tänka att det borde räcka med det. Fast det gör det inte. Trots att vi äter de klassiska köttbullarna i mängder och ofta äter vi ännu mer deras modernare släktingar, lite större, lite tunnare, lite plattare. De kallas hamburgare.

Det var tyska immigranter som införde hamburgaren när de kom till USA i slutet av 1800-talet. Sedan dess har The Burger blivit amerikanernas favoritkäk framför alla andra. I dag är vi i Sverige inte långt efter. 

Men hur kan det vara möjligt att vårt land formligen dräller av snabbmatsrestauranger som har burgare som huvudrätt på menyn? Lägg därtill att var och varannan “riktig” krog också lockar med “högrevsburgare” eller “älgburgare” eller någon annan variant som man tycker sig kunna ge en egen smak och ta bättre betalt för.

De “gamla vanliga” finns förstås så gott som överallt men jag tror inte det går en vecka utan att jag upptäcker en ny “hamburgarspecialist”. Räknar snabbt ihop ett tjugotal. Medan det är betydligt svårare att hitta någon som helhjärtat ägnar sig åt köttbullar. Jag hittar en krog i Göteborg och en i Stockholm, men där tar det stopp. Plats för nyetablering!

Så här års när krogarna annonserar om sina julbord, sådant de inte fick saluföra i pandemins tid, vill smaklökarna börja dansa. Vi är redo att kasta oss över dignande helgbufféer, förvisso i olika kvaliteter och prisklasser, men ändå: köttbullar finns det, lika bergsäkert som skinka. En sak är dock lika klar: på det svenska julmenyn finns inga hamburgare. Där regerar köttbullarna. Länge leve köttbullarna! Och, om du vill utmana Mamma Scan och vara lite djärv, testa att tillsätta kardemumma!