Kul sommarläsning: Bakfyllerecept och sockerorgier

Sommar är bokläsartid. Själv förgyller jag sommardagarna just nu med en alldeles underbar liten bok av Charlotte Birnbaum: ”På bordet – om det goda och det sköna”. Ett fynd för den som älskar mat – i synnerhet mat och kultur, eller mat som kultur.

Charlotte Birnbaum är författare och konstnär och ledamot i Gastronomiska Akademien och Lilla Sällskapet. Här tar hon med läsaren till både antikens, medeltidens och senare tiders måltider. Det börjar med en av de tre banketter som påven bjöd in exdrottning Christina till när hon återvände till Rom 1668. Hon var populär som en rockstjärna i Rom och älskade storslagna fester. Men på en av tillställningarna var det bara hon och påven som satt till bords och åt medan en stor publik bevittnade skådespelet. Pampigt var det, tolv eleganta kammarherrar bar in 48 rätter till de två matgästerna – allt ytterst elegant, som mortadella kokt i vin, uppburen av fyra sjöhästar i mitten av en fruktskål av socker, prydd av små korgar fyllda av svart vinbärssås eller vinkokt skinka i form av en sköldpadda, på vars rygg det planterats en liten dadelpalm, ornerad med en lagerfestong av smördeg och fylld med pistagekräm, socker och kanel.

Sockret var den tidens älsklingsråvara. Man åt kopiösa mängder socker, och en samtida fransk krönikör skrev att ”det är en sirapsflod, en sockerlavin, en dragéorgie” i Europa.

Bland annat åt man socker för att visa att man hade råd, sockret var stundtals dyrare än silver. Men det hade ju sina konsekvenser. Ludvig XIV, till exempel, var tandlös. Dessutom hade hans brutala tandläkare också råkat rycka ut en stor del av gommen så att han aldrig kunde le. Därför förbjöds hela hovet också att le.

Men han var inte ensam. Drottning Elisabeth I av England beskrevs så här av en samtida tysk resenär: ”Hon har en lätt kroknäsa, hennes läppar äro smala och hennes tänder svarta”.

Och varför ler MonaLisa på da Vincis världsberömda tavla med hopknipna läppar? Charlotte Birnbaum har en mycket enkel teori: Förklaringen kan vara att hennes tänder var usla.

Mycket annat får man veta om kända historiska personer. Som att hemligheten bakom Casanovas duglighet i sänghalmen ska ha varit hans älsklingsrätt hembakad makaronpastej.

En annan världsberömd herre, Winston Churhill, var en suput av format, berättar Charlotte. Han drack från frukost och oavbrutet fram till läggdags. Hans favoriter var whisky och champagne. Under sitt liv beräknas han ha dragit i sig 42.000 flaskor av älsklingsmärket Pol Roger.

Hur var det med baksmällan då? Jo de gamla romarna ansåg att man snabbt skulle sluka sex råa uggleägg när bakruset satte in.

Måste provas nån gång, eller hur?

Annat kul vetande från boken ”På bordet”: Hur man trancherar en påfågel. Hur man anrättar fågelns testiklar. Varför Marlene Dietrich alltid reste med en burk sardiner i bagaget. Med mera.

Historiska personers favoritrecept finns det också gott om. Samt olika sätt att bryta servetter förr och nu. Jag trodde aldrig att jag med förtjusning skulle fördjupa mig i ett kapitel om servettbrytning – men det gjorde jag.

Har du läst så här långt är du förmodligen en sån som jag: en person som älskar mat. Och i så fall rekommenderar jag ”På bordet” som lustfylld och inspirerande sommarläsning.