Resultat av min odlingssäsong: En morot

Undrar varför man går på skördedrömmarna år efter år? Är det nån urgammal, nedärvd dragning till det agrara, det jordnära, våra förfäders förankring i myllan? Eller alla trädgårdsmagasin, odlingsprogram på TV och fröpåsarnas förföriska bilder?

Och varför blir resultatet i stort sett noll?

Gissningsvis bristande talang, slarv och misskötsel av den egna lilla jordplätten och bristande tid. Herrejösses, man pendlar mellan stan och landet och hinner inte sköta plantorna vare sig här eller där.

Vi har en granne på landet som jag kallar tomatdrottningen. Hennes lantställe nästan försvinner bakom alla tomatplantor, som hon sköter som sina egna barn, och resultatet blir en fantastisk, omfångsrik och ljuvlig skörd under några sköna sensommarveckor. Som vi får ta del av, tack för det!

Själv har jag bara lyckats med potatis, både i stan (är nog den ende som odlat potatis i vår tjusiga kommun…) och på landet. Men det var ett bra tag sen. I stan har potatislandet vuxit igen och på landet har den drygt kvadratmeterstora odlingsytan tagits över av ogräs och rötter.

Provade i alla fall i år som alla år att så lite morots- och rädisfrö. Men som du ser, gick det – som vanligt – åt pipan.

Har varje höst tänkt att nu får det vara nog. Så även i år. Morötter och rädisor är ju bland det billigaste man kan köpa. Nu ger jag definitivt upp de egna försöken att bli hemmabonde. Ska inte så ett enda frö till!

Så när frökatalogerna och de färgsprakande trädgårdsmagasinen dyker upp på vårkanten ska jag blunda hårt.

Hoppas jag.