Så blev den bespottade magväskan min bästa vän

Tänkte så när jag för nyligen läste Susanne Ljungs modekrönika i DN Lördag. Men jag tror inte hon anar vad man kan ha en magväska till. Susanne Ljung skriver: ”Den bespottade magväskan är tillbaka inom modet och det finns anledning att hålla Dwayne The Rock Johnson ansvarig för det, åtminstone delvis.”

Jag visste inte vem Dwayne Johnson var, men lärde mig genom hennes krönika att han är en populär skådespelare och omtalad för sina enorma muskler. Och att han för några år sen lade upp en bild på sig själv, tagen 1994, iklädd midjeväska ”i skrevhöjd”. Bilden blev viral, magväskan kom tillbaka och nu har modehuset Louis Vuitton lanserat magväskor på catwalken.

Om du nånsin tittar på programmet ”Smartare än en femteklassare” har du kanske sett att programledaren med det rosalila håret, Josefin Johansson, brukar bära en glittrig, rosa magväska. Ett blickfång som får mig att undra vad hon gömmer i den. Jag vet vad jag en gång bar, men hon?

I min värld var magväskan länge en styggelse. Varför vet jag inte. Var väl påverkad av mina barn. Det vuxna modet på 80-90-talen gick inte hand i hand med tonårsmodet. Att bära magväska var väl lika hippt som att trä ett par sandaler med kardborrband över fötterna. Och vilken förälder vill bli häcklad av sina barn?

Men en dag skulle magväskan rymma mitt liv och bli min bästa vän.

För två år sedan fick jag en protes inopererad i vänster höft. Jag var inte ensam om det. Varje år går cirka 16 000 äldre människor igenom en sådan operation, och de senaste femtio åren har nästan en halv miljon svenskar fått nya höfter. Vi har blivit gladare och raskare, och vi slipper smärta och nattlig värk. Vi kan åter promenera en mil eller mer och känner oss som pånyttfödda.

Men de första månaderna efter en sådan operation är man inte så slät i pälsen, och man lever ett liv på kryckor.

En gammal arbetskamrat, som opererat båda höfterna, tipsade mig innan jag skrevs in på sjukhuset: ”Skaffa dig en rejäl magväska! I den kan du stoppa ner allt du behöver.”

Jag förstod inte hur rätt hon hade. Insåg inte heller att den man jag lever med är en prepper. I förrådet har han allt man behöver för att överleva, så där fanns förstås en magväska. Rätt stor och med flera fack.

För första gången insåg jag att någon av dessa prylar kunde vara till glädje också i mitt liv.

Jag spände på mig väskan, stolpade runt på kryckorna och packade ner allt jag behövde. iPad, telefon, headset, en pocketbok. Jag höll då på med en av Svetlana Aleksijevitj, och den var rätt tjock. Men den gick ner den också.

På kvällen följde väskan med till sängen och låg bredvid mig på golvet tills jag vaknade.

På morgonen, när jag skulle ta min dagliga rehabtur i det vackra majvädret stoppade jag ner nyckelknippan i minsta ytterfacket. Inför utflykten stoppade jag också ner en kaffemugg med lock, och i ytterfacket lade jag fickspegel, läppensel och läppstift. Som konvalescent var det lite viktigt att visa upp en yta som signalerade att jag var på gång.

När jag gick nerför backen från huset såg jag mig själv utifrån, och inte vet jag hur det är att vara känguru, men nog var jag lite av en sån. Jag hade det viktigaste i väskan. Inget barn, men livets nödtorft.

Magväskan har blivit modern igen, allt kommer tillbaka. Vidskeplig som jag är tror jag inte att den magväska jag fick låna har gjort sitt. Jag har ju en höft till som kan börja spöka, så därför är min trogne följeslagare återbördad till förrådet. Så småningom kan den behövas igen.