Vad svarar jag barnbarnen när nazisterna är på min gata?

För bara några veckor sen satt vi på golvet på landet och bygge tågbana. Den slingrade sig under bord och runt mattor. I kröken vid korgstolen ville ett av barnbarnen bygga en station. Den skulle heta Kungsholmen och vi började genast fantisera om allt kul vi skulle göra hemma hos farmor när sommaren på landet snart skulle avlösas av stadslivet.

Det går så fort och nu är vi redan där. I helgen skulle barnbarnen kunna hälsa på i denna fridsamma del av Stockholm. Men vi åker nog tillbaka till ön. Nordiska Motståndsrörelsen har nämligen fått polistillstånd både till möte på ”vårt torg” och till att marschera genom stadsdelen och förbi min bostad.

Hela farmorskroppen skriker NEJ!  Detta vill jag inte att mina barnbarn ska vara i närheten av. Inte främst av rädsla för sammanstötningar och bråk men jag vill inte att dom ska höra det aggressiva skanderandet om människor som ska sorteras bort, som inte ska få rymmas i vårt land.

Jag kan ge mina kids lego, dockvagnar och balanscyklar men det viktigaste handlar om värderingar, att mura sten på sten i den värdegrund de sen ska stå stadigt på i livet.  Att alla människors lika värde är en självklarhet och att vi behandlar varandra just så.

Hur ska jag kunna förklara för dessa frågvisa, mycket små barn att alla faktiskt inte tycker så. Att de som nu fått tillstånd att marschera på vår gata i stan vill ha bort dem de kallar ”rasfrämlingar”. Kanske de vill ha bort några av barnbarnens egna kompisar i förskolan, som liksom skolan blir alltmer mångkulturell. Hur ska jag hitta bra svar på att de tillåts ropa att judiska kamrater eller någon med en annan hudfärg inte är välkomna och att vuxna verkar rädda att säga emot? Kommer barnen verkligen att tro på att vi menar allvar med att alla människor har samma värde då?

I Almedalen såg jag  med egna ögon hur en NMR-aktivist slet en regnbågsflagga ur handen på en ung kvinna. Polisen ingrep genom att föra bort henne, NMR-killen sprang vidare med den stulna flaggan. Och även om syftet var att avstyra bråk undrar jag vad det gav för signaler till barnen? Uppfattade de att polisen hjälpte tjejen med flaggan eller killen som tog den?

Jag känner en djup förtvivlan och tilltagande rädsla för att barnens intryck blir att vuxna backar, tassar och tystnar när hotfulla nazister intar gaturummet. Att allt starkare extrema strömningar utan starkt motstånd  normaliseras och kanske finns som etablerade partier när barnbarnen blir förstagångsväljare.

Nu får NMR synas och höras högljutt mitt bland huvudstadens lördagsaktiviteter. Men de tar sig också allt närmare och i flera fall in i skolorna i syfte att sprida propaganda och värva nästa generations nazister. Hur väl rustad är skolan för att mota dem?

Hedi Fried och andra vardagshjältar sprider sina egenupplevda, fasansfulla budskap i skolorna. Men tar andra av hennes olyckssystrar risker om de väljer att berätta för barnbarnsbarnen? Vad händer om dagens nazister får kännedom om den yngsta generationens bakgrund? Kanske måste någon välja tystnad.

Vi måste prata om denna fasansfullt mörka tid också hemma vid köksborden när nu samma paroller ekar mellan husen i mitt eget kvarter.  Om barnbarnen undrar hur människor som inte tycker alla är lika värda kan få gå på vår gata så har jag inga bra svar.  Det känns ynkligt.