En röd liten bil hade varit hennes livlina

      LÄS MER: Pensionärer viktig resurs när skolan krisar

Men det där med att köra bil är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå om sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest på landsbygden, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är ganska glesa.

Jag minns ett telefonsamtal jag hade med min gamla mamma. Jag inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:

– Hur är läget?

– Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset. Vem gällde det då den här gången?

– Jag har sålt bilen.

      LÄS MER: Säkraste bilföraren är 75 år

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder. Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne och dricka en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt. Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits av rost. En snabb konsultation visade att det skulle kosta löjligt mycket att få den i godkänt skick – flera gånger mer än ekipagets totala värde. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

      LÄS MER: De sanna hjältarna är de som tar hand om sina närmaste

– Du kan ju köpa en ny, sade en släkting tröstande.

Fast mor min trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. Hon berättade vad en bekant sagt för några år sedan, en annan kvinna som också hon efter sin 90-årsdag tvingats göra sig av med sin bil. Hon fällde då repliken:

– Vad du än gör, behåll bilen. Att bli av med den är en värre förlust än när en anhörig dör!

Det blev aldrig någon mer bil i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
En sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Dit kom hon aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80plussare trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen.

      LÄS MER: Vi måste lära våra barn och barnbarn vad vår jord mår bäst av

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, förstått hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. Och för allas bästa.