Politiker: Så här ska ni göra för att höja pensionerna

Vid den senaste partiledardebatten i riksdagen utlovade exempelvis Jimmie Åkesson en höjning av pensionen med 1000 kronor. Det kan därför vara av intresse att filosofera lite om pensioner.

Pension är ett tvångssparande. Samhället tvingar medborgarna att spara till sin pension. Detta går därmed stick i stäv med principen att den enskilde själv ska få bestämma sitt sparande. Man kan dock konstatera att alla utvecklade länder har någon form av tvingande pensionssystem. Argumenten för att ha det tvingande är två. För det första tror vi att människor inte skulle ha den disciplin som det innebär att spara till sin pension om man inte hade ett tvång. Utan tvång skulle då många leva i armod på sin ålders höst. För det andra fungerar pensionen omfördelande, från mer välbeställda till mindre välbeställda.

1913 fattade riksdagen beslut om att införa en allmän pensionsförsäkring. Sverige var därmed den första landet i välden att införa en försäkring som i stort sett omfattade hela befolkningen. Pensionsåldern sattes till 67 år. Då medellivslängden 1913 var ca 60 år så blev ett pensionslöfte inte speciellt svårt att uppfylla!

Pensionssystemet reviderades 1948 då man tyckte att det gamla systemet missgynnade framför allt kvinnor och knappt 10 år senare var det dags för en stor politisk strid, ATP-striden. Koalitionsregeringen (socialdemokraterna och centerpartiet) hade olika uppfattningar om vägen framåt. Regeringens beslut, 1957, blev därför att frågan skulle avgöras i en folkomröstning. Till slut blev det tre alternativ i omröstningen. Linje 1 som stöddes av socialdemokraterna och kommunisterna, linje 2 som stöddes av centerpartiet samt linje 3 som stöddes av högerpartiet och folkpartiet.

Alla linjernas förslag syftade till en ökad tilläggspension. Skillnaden var i huvudsak hur stor frivilligheten skulle vara. Den 13 oktober ägde folkomröstningen rum och resultatet blev att linje 1 fick 46,4 procent. linje 2, 15,0 procent och linje 3 erhöll 34,6 procent, Svårtolkat med andra ord.

Politiska förhandlingar följde men ledde ingen vart. Den 14 maj 1959 lades socialdemokraternas förslag fram för riksdagens andra kommare. Den andra kammaren var en vågmästarriksdag med 115 borgerliga mandat och 116 mandat för socialdemokraterna och kommunisterna. Den socialdemokratiska talmannen saknade dock rösträtt.

Till slut så meddelade den folkpartistiska riksdagsmannen Ture Königson att han avsåg lägga ner sin röst. Regeringens förslag gick därmed igenom med en rösts övervikt. Königson blev persona non grata i folkpartiet. Han ställdes utanför valbar plats inför 1960 års riksdagsval.

Under 1980- och 1990-talet blev den uppenbart att ATP-systemet inte var långsiktigt hållbart. Den tillväxt i ekonomin som systemet räknade med materialiserades inte. Man hade inte heller räknat med den ökning av medellivslängden som skedde. Pensionerna blev en gökunge i statsbudgeten.

1991 tillsattes därför en grupp bestående av politiker och experter som syftade till att utarbeta ett nytt pensionssystem. 1994 lämnade gruppen ett förslag till nytt pensionssystem. De tongivande politikerna i detta arbeta var Ingela Thalén (s) och Bo Könberg (fp).

Efter erfarenheterna med ATP-systemet beslöts att det nya systemet skulle vara slutet. Detta innebar att om exempelvis tillväxten skulle bli lägre än väntat eller om medellivslängden skulle öka mer än väntat så skulle pensionerna sjunka. Och tvärtom.

Pensionssystemet blev därmed frikopplat från statsbudgeten.

Fem partier stod bakom uppgörelsen; de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna. Arbetet måste beskrivas som enastående. Jag har själv tagit emot ett stort antal förundrade utländska delegationer som har kliat sig i huvudet och frågat hur denna överenskommelse var möjlig att ingå.

Pensionerna har utvecklats väl under den tid som gått. Naturligtvis är det så att vissa grupper inom pensionskollektivet inte fått lika god utveckling som andra men på det hela taget har pensionerna utvecklats väl.

Allt har ju dock ett ”bäst-före-datum”. Nu har det snart gått 30 år sedan pensionsgruppen lade fram sitt förslag till ett nytt pensionssystem. Och efter ett stort antal år av ”borgfred” vad gäller pensionssystemet verkar pensionerna återigen ha blivit ett slagträ i den politiska debatten.

Det skulle dock vara bra om man inte slängde ut barnet med barnvattnet. Pensionssystem passar dåligt för kortsiktiga politiska beslut. Den stora avund som övriga länder betraktar det svenska pensionssystemet med bör också leda till eftertanke. Därför kommer till sist ett ”tips från coachen”.

Om man tycker att pensionerna är för låga – öka insättningarna. Tycker man att pensionerna är för höga – minska insättningarna. Och om exempelvis en ökning av insättningarna skulle leda till för höga kostnader för företagen – sänk bolagsskatten. Men behåll pensionssystemet!