Christina Kellberg: Därför sorterar jag ut mina skor

Jag ser de röda med slejf och hål för tårna, de grå i mocka från Portugal med en liten ros uppepå. Och de svarta, som var en dröm för foten. Minns att mannen i skoaffären tyckte att jag skulle unna mig just ett par sådana. 

Paren står på rad. Jag tittar på dem och sörjer dem. De rymde drömmar och ögonblick. 

Skorna var dyra, men aldrig för dyra för att jag inte skulle ha råd. Tyckte jag. En vacker, klädsam och bekväm sko är aldrig för dyr. För nog tyckte jag att de var bekväma när jag provade dem. Eller ville åtminstone att de skulle vara det.

Men åren gick. Det hände något med fötterna. De blev större. De fick bucklor, som vore mina fötter en gammal bil som gått många tusen mil. Artros här och där. Jag började känna av dem, få ont.

Någon dag gick jag många timmar på stadens asfalt i nåt slags ballerinaskor. Snygga. Drog barnvagn.

Det dröjde bara några dagar så pep och kved båda hälsenorna. Allt mer. Jag gjorde tåhävningar i trappor, excentrisk träning, för att få bukt med smärtorna. Jag passerade en affär som påstod sig bota allt ont i fötterna, och i skyltfönstret såg jag skylten med texten: ”Släng dina ballerinaskor!” Det var så dags. Smärtan hade redan byggt bo i hälsenorna och verkade inte vilja ge vika.

Vid den tiden i mitt liv började jag få fysioterapeuternas träningsprogram. Papper med rörelser. Dessa program som sedan dess har förföljt mig. När kroppen med stigande ålder strejkar får vi träningsprogram för våra värkande kroppsdelar.

Programmen med streckgubbar ger mig dåligt samvete. De är  tråkiga att göra och jag slarvar med dem, glömmer bort dem. Vill inte bli påmind om att den bil som är min kropp börjar bli gammal och uttjänt.

Värken i hälsenorna gav upp när jag fick sprutor med ett medel som behandlar åderbråck. Under över alla under! Och tack för kortisonet i höften som jag numera får var tredje månad. Den skjuter upp operationen en tid, och jag luras nästan tro att det nernötta brosket växt till sig.

Men hälsporren, den lät sig inte duperas av vare sig rörelser eller kortison. Den bara låg där, brände som eld, månad efter månad. Gjorde mig halt och sur.

Jag gick till vårdcentralen och hoppades få en kortisonspruta också i hälen. Nej, nej. Läkaren var stenhård och undrade vilka dumskallar som påstått att jag kunde få en sådan. ”Sköterskan som tog emot min klagan”, sa jag.

”Henne skulle jag vilja vrida nacken av”, sa han. 

I stället rådde han mig att gå till skomakaren och köpa ett inlägg till skorna. Det hade han själv gjort, påstod han. Inläggen hjälpte inte, men efter ett och ett halvt år slocknade elden under hälen.

Det är nu många, många  år sedan jag kunde gå i mina vackra, högklackade skor. Jag tar dem varsamt, en och en, och packar ner dem i en plastpåse. De ska nu forslas till Stadsmissionen.

Jag hoppas så att någon likt Askungen vill gå på bal i dem.