News55

Har du också börjat "dödsstäda"?

Artikelbild
MALMÖ 2014-09-01
Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 06 feb. 2016Publicerad: 06 feb. 2016

Det kallas för dödsstädning. Något som folk som fyllt 50 ofta tänker på, och som 60-plussare inte sällan frenetiskt ägnar sig åt – även om projektet aldrig blir slutfört.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Insikten att livet inte varar för evigt, i kombination med anhopningen av prylar, utlöser utan förvarning en sorts panik, om än av mildare sort. Det är plötsligt glasklart: en dag blir Någon tvungen att ta hand om allt detta. Stackars denne Någon, stackars människa! Jag borde ta tag i saken, själv, och göra det NU. Rensa!

      LÄS MER: Dags att låta döden ta plats i livet

Så står du där inför hyllorna/lådorna/skåpen/skrymslena som under åren fyllts på med stort och smått, bra och opraktiskt, nyttigt och onödigt. Inte sällan är det det där svårdefinierbara affektionsvärdet som gjort att utrymmet ständigt krympt.

Du hittar saker som ungarna i triumf hemfört från dagis. Presenter du aldrig gillat dyker upp, bara för att de någon gång varit nödvändiga att lyfta ut i ljuset, för givarens skull. I garderoben trängs plagg som du trott att du skulle använda igen. Men det är åtskilliga kilon sedan det var möjligt …

Sportutrustningen sen! Urgamla hockeyrör, skidor som absolut ingen skulle vilja åka på, kastspön som var för billiga redan när de inköptes. Bort!

Även om en del är lätt att skiljas från känns uppgiften redan övermäktig. Och då har du ändå inte närmat dig bokhyllorna. Inte öppnat lådan med smycken (kommer de att fatta att detta faktiskt är silver? att ringen är i exklusiv design? att klockan en gång var min morfars?).

      LÄS MER: Allt jag velat höra farmor berätta – varför frågade jag aldrig?

Än mindre har du tittat åt fotoalbumen.

ANNONS

Folk hade såna. Bilder sattes noggrant in, försågs ibland med datum, alltför sällan med namn på personerna som poserade. Ibland textades några förklarande ord: bröllop, 50-årsdag, semester.

Min pappa hade tidigt en bälgkamera som levererade svartvita kort i storlek 6 x 9 cm. Fotografierna togs väl om hand. Nya album lades till gamla, där en tidigare generation samlat besök hos studiofotografen och enstaka andra motiv.

I dag sitter vi som fötts långt senare och bläddrar. Frågetecknen radar upp sig. Vem, vad, varför? Det finns ingen att fråga. Och om vi, som ändå teoretiskt skulle kunna ha en chans att veta något om personerna, inte hittar någon anknytning – vad ska då våra barn i sin tur tänka?

      LÄS MER: Åtta utrotade ting vi nyss tog för givet

En dödsstädare slänger. Men det känns grymt: kasta minnen som en gång varit så mycket värda!

Den plikttrogna dödsstädaren nöjer sig inte med att göra sig av med de äldre årgångarna. För vem vill se bilderna från en cykelsemester på Gotland på 70-talet? Fotografierna som togs på studentexamen, tätt följda av de från den allra första arbetsplatsen?

Hoppar ett antal år framåt i tiden och slås av insikten att kanske inte ens bilderna på mina egna barn kommer att vara intressanta. De finns i album (sic!) och i buntar, i lådor, eftersom varje ögonblick var ett mirakel värt att föreviga.

      LÄS MER: Madeleine blåste kändisfotograferna – lade ut egna semesterbilder

ANNONS

I dag fotograferar vi inte för oss själva och minnet, vi ”levererar” på sociala medier. Fotoalbumet har gått till historien. Det kommer rimligen att förenkla dödsstädningen i framtiden. Men färdigstädat blir det sannolikt aldrig ändå. Någon får ta hand om resterna.

Oj, finns det saker på vinden också?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS