Suzanne Axell: Stötta dem som slåss för hälsan

Vi möttes för första gången i hörnan utanför vår blivande skola, två flickor på tio och elva år.
Vi blev kompisar direkt på det där sättet man bara blir, när man är riktigt liten. Vänner för livet – skulle det visa sig.

Vi kom bägge från andra skolor, tråkiga skolor, som inte såg att två tjejer hade drömmar. Stora drömmar: Åsa ville bli konstnär, jag ville bli journalist.

Vår vänskap höll igenom allt. Vi delade allt: En mobbande tyskalärare som hetsade oss på ett sätt som ingen skådat sen Stig Järrel spelade Caligula i Ingmar Bergmans och Alf Sjöbergs film “Hets”. Vår dagen då vi gick ut i junisolen i Stockholm som färdiga studenter. Alla kvällarna på landet i Roslagen, då Åsa satt på betongtrappan som jag gjutit alldeles själv, rökte sina älskade cigaretter, tittade ut över skogen och sa “Här är verkligen paradiset…” Vi slogs mot alltid dålig ekonomi, och stred för våra vilda drömmar. Favoritmaten som höll oss igång, det var falu rutbröd med kaviar och hackad rå lök på. Billigt och bra. Åren gick.

En dag märkte jag att Åsa drog sig undan. Under en tågluffar-resa till Grekland fick hon en stor knöl på sitt ena ben. När jag frågade hur det gått, svarade hon bara stillsamt “Nä, det är ingenting”. Men hon blev tystare, mer eftertänksam. Ville höra mer om människor i vår närhet som fått cancer – och som klarat sig. Men avslöjade inte allt för mig.

Med mig ville hon dela allt som var roligt, har jag förstått efteråt. Ville att allt skulle vara som vanligt. Trots att det inte var som vanligt alls – för min vän Åsa.

Hon kämpade i över två år. En kväll i januari hade jag ett meddelande på telefonsvararen, en luddig röst hade ringt, och det ända jag kunde uttyda på bandet var “Jag ringer dig sen…” Förstod aldrig att det var Åsa som ringt mig.

Hon ringde aldrig igen. Veckan efter sin 31-års dag lämnade Åsa det här livet. Och jag fick beskedet den där kvällen då vi firade min mormors födelsedag, och snön föll utanför fönstret över Stockholm.

Jag tänker på henne nästan varje dag. Tänker på allt vi delade under de år då livet var oändligt. Och på alla som jag intervjuat genom åren i Fråga Doktorn, som kämpat mot cancern – och vunnit. För idag vinner allt fler människor mot sjukdomen. Därför är det är så viktigt att vi stöttar dem som slåss för hälsan. Vår hälsa. För dem som kämpar och aldrig ger upp. En dag kommer många av våra sjukdomar av idag – vara ett minne blott. Glöm aldrig det! Ge aldrig upp hoppet!

Snart ska jag tända ett ljus för min vän Åsa – igen. Och minnas allt roligt vi delade, och allt svårt. Vi hade lovat varandra att bli gamla tillsammans, vi skulle sitta på verandan och dricka den ständiga koppen te och titta ut på skogen, och om vi hade tur kanske ett rådjur skulle gå förbi då… Det blev inte så.

Men jag glömmer henne aldrig.