News55

Magda Gad om sin pappa: ”Det var han som lärde mig om döden”

Artikelbild
Lotta Gray
Lotta Gray
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 26 nov. 2021

Magda Gad räds varken krig, död eller konflikter men hennes egen pappas bortgång var smärtsam på många sätt.

ANNONS
ANNONS

Krigskorrespondenten Magda Gad, 46, är unisont hyllad för sitt raka och konstruktiva sätt att skildra krigets fasor på och har bland annat fått en Kristall för sin resedagbok. Hon har även tilldelats Stig Dagermanpriset och Stora journalistpriset för sitt mod och driv att skildra enskilda människors öden på men även med stor pricksäkerhet vidarebildar hon oss om de politiska konflikterna i allmänhet och de senaste åren från Afghanistan i synnerhet.

Magda har i starka texter dokumenterat döden på nära håll och ser ett stort ansvar att ge en röst till dem som ingen har. Journalisten stod sin pappa, läkaren och cancerforskaren Adel, väldigt nära och Magda och hennes bror växte upp på olika sjukhus i världen. När pappan gick bort i samma cancerform som han forskade på, var det en enorm sorg.

– Jag växte upp i ett väldigt tryggt hem. Jag blev aldrig tystad, fick aldrig höra att jag hade tokiga idéer och när jag sa att jag ville göra storslagna saker sa mina föräldrar ”visst, gör det”. Jag fick aldrig någonsin höra att det fanns något jag inte kunde för jag var tjej, berättar hon i Sveriges radios Söndagsintervjun.

Magdas pappa gick bort när hon var 23 år och han visste inte att hon senare skulle bli utrikeskorrespondent, något han förmodligen inte hade varit helt ok med då han skulle varit för orolig för ett sådant yrkesval medan hennes mamma är mycket lugnare.

– Mamma är mycket coolare och har alltid visat ett stort intresse, hon kom till Irak, hon har varit i Afghanistan så jag är väldigt välsignad när det gäller mina föräldrar.

Åren då pappan var sjuk var svåra men han har ändå lärt Magda något hon har tagit med sig framåt.

– Min pappa gick bort på sjukhus och plötsligt såg jag min pappa försvinna, bli mager, bli oigenkännlig. Jag hade svårt att acceptera det och blev arg över att det skulle vara på det här sättet. Han finns i mig, jag går nästan aldrig till hans grav för när jag skrattar är det han som skrattar i mig och när jag sitter och jobbar och skriver så finns han där.

Trots att det gått många år sedan hennes pappa gick bort är det tydligt att han påverkat henne mycket i sin frånvaro.

ANNONS

– De åren när han var så fruktansvärt sjuk så blev han en skugga av sig själv och när han dog satt jag i sängen hos honom, höll om honom men plötsligt när han dog såg han ut som sig själv igen, lidandet försvann och den här plågan slätades ut. Jag har ju också sagt att det var min pappa som lärde mig om döden för det är en erfarenhet jag tagit med mig och det är så jag har sett på döden efter det. Döden är inte plågsam för den som dör utan en sorg för dem som ska leva vidare.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS