Totte Wallin: Vad är idag mer värdefullt, det moderna eller det förflutna?

Strövtåg i hembygden!

När jag växte upp i kanten av Ekolsunds skogar nära Hjälstaviken lärde mig mamma hur man kunde hitta rätt i och genom skogen och ta sig flera kilometer från “Bruket” till “Station” och till gamla svampställen. Det var samma stigar hon gått eller skidat på väg till järnvägsstationen och jobben i stan där hon börjat efter årskurs sex.

Att ”gå skogen” var en del av min uppväxt och jag blev ganska duktig på att hitta. Gick jag in på ett ställe så hittade jag tillbaka efter flera timmar.

Mormor och mamma kom med fulla svampkorgar och pinnar i håret.

Ett av sommarlovets nöjen var att bara ”vara i skogen”. Vi smög på älgar byggde kojor i träd där vi låg och läste serietidningar. Jag lärde mig härma göken och kunde locka den sällsynta fågeln nära mig där den jagade efter sin rival.

Vi flyttade hit ner till landsbygden i Södra Trögd vid Mälaren 1994 och fann intressanta skogsstigar som man kunde följa kors och tvärs där de flesta ledde ner mot den vik som vätter mot slottet Grönsöö.

I skogen växte på några ställen gamla äppelträd, surkart som vi sa, och intill låg rester av någon husgrund. Stigarna var den infrastruktur som fanns som här ledde till roddbåten för att ta sig till arbetet på det stora godset. Idag har det moderna skogsbruket förstört stigarna som generationer trampat och traderat.

Nu när jag sitter och slötittar på allsången slår det mig att det blir mer och mer sällsynt med ”att gå över daggstänkta berg” eller att någon sjunger ”gullviva mandelblom kattfot och blå viol”. Kanske är det så att vi snart inte vet vad vi sjunger om? Vi vet att ”sommaren är kort” men förstår vi vad Dan Anderssons visor handlar om? Jag väntar vid min mila? 

Jag är så glad att jag kan lyssna till Jussi Björling när han sjunger ”Skogen sover” eller ”Sommarnatt” och att det berör mig på djupet, som en slags sammanfattning av mitt liv. När min yngsta dotter gick i mellanstadiet frågade jag om de brukade sjunga ”Vintern rasat ut”? Aldrig hört i skolan, svarade hon. 

I boken ”Saknad” skriver författarna Katarina Barrling & Cecilia Garme om det ”tidsdjup” vi alla lever med och som hela tiden påverkar vår upplevelse av oss själva och samtiden. Somligt erfar vi i det egna livet, annat bär vi vidare från tidigare generationer. Erfarenheter och minnen skapar gemensamma referensramar som bidrar till att ett samhälle håller ihop, understryker de, men i det moderna livet anses framtiden alltid mer värdefull än det förflutna.

Är det inte likadant med kunskapen om naturen, fåglars sång och namn på blommor och träd, vi är vilse och de flesta kan inte skilja på sången mellan en bofink och en lövsångare.  Själv är jag lite nördig där jag för in i en bok när lärkan, bofinken, sädesärlan och fiskgjusen anländer. Jag har snart klimatperspektiv, trettio års studier.

Av Sveriges 100 vanligaste efternamn är 16 förknippade med kvistar, blommor och träd. Frågan är om en som heter Lindgren kan skilja en lind från en alm?

 “Det förflutna är inte dött. Det förflutna är inte ens förflutet” William Faulkner.