Kajsa Ernst: Tänker på honom med tacksamhet

Skådespelerskan Kajsa Ernst, 59, föddes i Göteborg och hade ett inte helt okomplicerat förhållande till sin mamma som drabbades av alkoholism. Hon hittade tidigt sin plats inom teatervärlden och fick en anställning på Helsingborgs stadsteater där hon fick en plattform att utvecklas ifrån.

Sedan dess har skådespelerskan synts i bland annat ”Lasse Majas detektivbyrå”, ”Min pappa Marianne”, ”Finaste Familjen”,”Wallander” och ”Beck” men det var i ”Tomten är far till alla barnen” som hon slog igenom för den breda massan.

Sedan dess har hon haft fullt upp med jobb och synts flitigt. Tills pandemin kom och de senaste restriktionerna.

–  Det är väldigt svårtjust nu med de nya begränsningarna, det finns en stor okunskap kring vårt jobb, man verkar tro att vi mest gör det här för att det är lite kul, berättar hon.

Under hösten 2021 turnerade Kajsa med uppsättningen ”Bröllopstårtan” men den lades ner i november förra året. Däremot har hon haft en roll i bioaktuella filmen ”Tove” baserad på Tove Janssons Mumintrollen.

– Den spelades in innan pandemin, och jag har haft tur, spelade in Huss i Göteborg och blev precis klar med den innan pandemin kom, men jag vill inte klaga, jag klarar mig, lever själv så det funkar men det är klart det är och har varit lite deppigt.

Tiden under pandemin har hon fördrivit med promenader, många och långa.

– Jag har promenerat varje dag, 14–16 000 steg från april till april, tre timmar om dagen. Det går inte att sitta inne, det är ju tufft att det blir så abrupt att bli avskuren. I början när det var stopp så var vi ett gäng promenadkompisar som gick med avstånd till varandra. Annars har det varit Netflix och ostbågar, ofantliga mängder ostbågar, ofantliga.

Hon drabbades av Covid-19 i december men blev inte så sjuk utan fick en lättare form av viruset och har varit extremt försiktig. Kajsa har en roll i uppsättningen ”Saturday night fever” på Chinateatern i Stockholm som hade premiär i november men som nu har tagit paus.

– Det är inte på teatrarna smittan sprids, vi har krav på vaccinpass och följer rekommendationerna.  Teatrar och andraföretag i branschenligger så mycket back just nu med miljontals kronor.

Nu har hon inget nytt på gång, det är en svår bransch då de flesta produktioner ligger så långt före i planering och det blir svårt att planera framåt.

– Jag har inga lån, inga barn att ansvara över, det är bara jag. Jag klarar mig alltid men många är beroende i den här branschen av att de får uppdrag. Ljus och teknik och andra som jobbar med detta men inte syns, blir hårt drabbade.

Kajsa valde tidigt bort barn men har fått ta emot många frågor kring sitt livsbeslut, främst från andra kvinnor.

– När jag var i 30–40 års åldern var det ett ifrågasättande, mest kvinnor som reagerade. Hos män verkar inte den här drivkraften vara lika stark. Valet att inte skaffa barn är ofta mer genomtänkt än valet att skaffa barn och jag är glad att jag inte ångrat mig, jag är fortfarandeväldigt trygg i det beslutet och har barn omkring mig bland släkt och vänner ändå.

Sitt livs stora kärlek, kollegan Göran Stangertz träffade hon via jobbet. De gifte sig 2009 och när han gick bort i cancer för nio år sedan var sorgen förlamande.

– Jag tänker på honom med stor tacksamhet och med tiden inser man att kärlek finns, att så småningom träffa någon ny människa i sitt liv, det innebär en ny, en annan typ av kärlek.

Hon är singel och har varit det sedan maken gick bort, det är självvalt, eller snarare, hon har inte aktivt letat efter en partner.

– Jag går inte och väntar, jag lever på. Det är klart att det skulle vara fint att få planera saker med någon igen. Resor, middagar, allt från det lilla till det stora.

Åldrandet tar hon med ro. Det finns alltid roller att gestalta, finns alltid äldre roller att få när man åldras.

 – Det äkta och autentiska kommer vi aldrig ifrån, det är i sprickorna vi känner igen oss. Allt visar på att det förstås finns en ålderism, normen är att vara och ser ut som 35, som om man inte har levt men det är fint att se att fler kvinnor kliver fram och berättar sina historier.

– Kroppen förändras utan min inblandning och jag ser hur jag blir mer lik min mamma i anletsdragen men jag pratar ofta med mina väninnor om att påminna sig om att vara i sin ålder och vara stolt över det, fokusera på fördelarna och inte bara på det man ser i spegeln.