Mari Jungstedt om åldrandet: "Hitta en acceptans till att livet tar slut"

Deckardrottningen Mari Jungstedt, 58, ligger icke på latsidan. Under 20 års författarskap skriver hon nu på sin 20:e bok, en uppföljare till Málagaserien men det var med Knutasserien och poliserna Anders Knutas och Karin Jacobsson vid Visbypolisen, som hon blev känd.

Men hennes liv har inte varit en framgångssaga. Författarens mamma var sjuk i cancer under Maris tonårstid och hon har präglats mycket av sin pappa som led av alkoholism och fick ta ett alltför stort ansvar som barn vilket har varit en drivkraft i hennes berättande.

– Som vanligt är jag supersupersen som jag alltid är och nu sitter jag och tokredigerar berättar Mari i telefonen från det nyinköpta boendet utanför city.

 Hon har precis flyttat från Stockholm till Skarpö i skärgården med sin nya kärlek Thomas Fiskáare som hon känt sedan många år. Då levde de i varsin relation och hade barn med sina respektive men umgicks mellan familjerna. De reste på semester tillsammans, sågs och åt middagar ihop.

– Det var så lustigt, jag hittade ett kort i går, vi har ju köpt ett hus och jag har lite svårt att hitta var jag ska sitta och skriva men hittade det ultimata stället. Då upptäckte jag en låda med nostalgibilder där ett föreställer ett kort på mig och mina barn ute vid Boholmen och det är Thomas som kör båten på kortet och vi är på väg till hans föräldrars lantställe, ungarna är väl runt 8–9 år. Alltså över 20 år sedan.

Förra hösten gick Mari och Tone, Thomas ex-fru ut och tog ett glas tillsammans, Tone berättade att de skilt sig, något Mari inte visste. Författaren reste sedan till sitt hus på Gotland under Covid för att isolera sig och skriva och tyckte inte livet var superkul efter ett uppbrott från en pojkvän.

– Jag hade precis gått igenom en kraschad relation, sen kom Corona, jag satt ensam och skrev ute på landet men så hörde Thomas av sig och vi började skriva till varandra. Sedan ringde han och vi pratade och efter några veckor frågade han om det skulle vara helt knäppt om vi hade en dejt, om han skulle komma till mig på Gotland och jag sa ”ja det skulle det” men sedan tänkte jag mer och mer på det, om vi sågs och det inte alls funkade fick vi ta det för var det var helt enkelt.  

Men Mari ville ses på ett villkor, att de stämde av med Thomas ex-fru Tone, innan så att det skulle vara helt ok för henne. Hon och Mari hade rätt nyligen setts men Tone hade inga som helst invändningar utan önskade dem i princip lycka till.

– Så kom Thomas till Gotland och vi tänkte att det skulle vara helt förutsättningslöst men det kändes jättebra, jättemysigt och på den vägen är det. Mina barn, Rebecka som fyller 30 i år och Sebastian 29, är ju vuxna. Hon är domare på Tingsrätten och även han har slagit in på domarbanan. Thomas barn är i samma ålder.

Paret förlovade sig i italienska alperna nyligen och på drygt 3 000 meter höjd över havet växlades ringar och planen är att gifta sig så småningom men de tar det lugnt med den biten. Nu vill de boa in sig i det gemensamma boendet på Skarpö.

Och Covid till trots, eller tack vare Covid har det gått ännu bättre för författaren under pandemin. Under dagen har hon fått blombud från sitt förlag då hennes bok ”Den dubbla tystnaden” som kom ut för 10 år sedan nu passerat 500 000 ex, hennes gamla böcker säljer bra fortfarande.

– Rent försäljningsmässigt har det gått bra, sedan har man ju inte kunnat träffa några läsare och vara ute och åka runt. Bokmässan i Göteborg var jättekonstig men nu kommer jag ut med min 20:e bok. Och jag har klarat mig helt från Corona och mina barn också, de två värsta perioderna satt jag i mitt hus på Gotland men sedan har jag träffat folk men varit noga med avstånd, haft mycket förnuft.

I somras kom den 16:e boken ut i Knutasserien och nu kommer nummer två i Malagasviten. Mari har ej bestämt ännu hur många böcker som ska ingå i Malagasviten, det vet hon sällan.

– Jag vet aldrig det i förväg, jag har aldrig sagt hur många böcker det ska bli, så har det alltid varit. Jag har ett avtal på tre böcker men tänker att det förmodligen kommer bli fler i den serien. Nu redigerar jag ”Andra sidan månen” som är en väldigt otäck historia om jag får säga det själv.

Rent åldersmässigt känner Mari ej av att hon ändå blir äldre, inte den fysiska biten alls som är speciellt påtagligt.

– Eller jo, faktiskt, Jag fick fotbehandling häromdagen och då såg jag att fötterna

 hade ändrat sig lite, de hade blivit lite rynkiga vid tårna. Och jag tänker mycket på det mentala, mycket mer än utseendet. Vi måste ta vara på tiden, göra det man vill, inte gå in i onödiga konflikter, känna efter vilka som verkligen tycker om mig och vilka jag tycker om att vara med. En större medvetenhet upplever jag också. Jag känner mig väldigt befriad från prestation, att jag måste vara på ett visst sätt. Men sedan tänker jag på döden mer numera, att tiden är utmätt och att jag måste hitta en acceptans kring att livet faktisk kommer ta slut.

Hennes sätt att skriva är fortfarande detsamma som det alltid varit. Nämligen att få ihop det i sista sekunden då Mari är en riktig tidsoptimist.

 – Den största utmaningen är att bli klar i tid, så har det varit genom hela mitt författarskap, jag är fruktansvärt sen. Jag väntar alldeles för länge med att komma i gång och sedan är jag ju en riktig njutningsmänniska och luststyrd. Jag har en tendens att göra massa annat och så blir jag sen men jag har inget problem med kreativiteten, eller att komma på idéer. Jag får fragment som sätter i gång mig och det är precis samma sak varje år.

– Men jag är rätt lugn i det där fast andra personer kan säga ”Har du inte kommit längre med texten?” Jag är snäll mot mig själv, hetsar inte upp mig och det har nog att göra med att jag blivit äldre.