Totte Wallin: Så blev vägarna mitt universitet

Under alla mina aktiva år har resandet varit en förutsättning för när arrangören ringde så åkte jag och spelade. Som före detta geografilärare var det intressant är köra upp längs Taberg, upp på Kinnekulle, över Billingen och Skånes alla åsar. Jag körde bil, jag flög från Bromma med Linjeflyg och landade med SAS på Arlanda. Med Linjeflyg till Sturup ingick stopp i Jönköping, Växjö och Kristianstad innan man landande med vinklade vingar i vinden på Sturup. På hemvägen satt jag med näsan mot sidorutan när vi först landade i Ängelholm för att sedan lyfta över Hallandsåsen och dimpa ner i Halmstad .

Snart lärde jag mig  att röken från Pilkington syntes när man flög  över Växjö med SAS. På kvällarna orienterade jag mig efter städernas olika ljus. Det där är Vetlanda för där lyser en bandybana, då måste det där vara Nässjö , Eksjö och Jönköping. När motorerna drogs av var vi över Norrköping och segelflög ljudlöst mot Arlanda.

Den ena dagen flög jag över Hestra för att några dagar senare köra förbi i min fullpackade bil. Det är vägarna som varit och är mitt universitet och jag älskar att finna nya och upptäcka det för mig osedda.  På grund av  ”omständigheter ” kör vi ofta till Skåne. Nu går vägen från oss vid Mälaren över Örebro, Askersund och nya bron i Motala. Sedan i höstas har jag kört via fågelsjön Tåkern med Omberg i fonden. Därefter gamla Riksettan förbi Rök genom Ödeshög, Vida Vättern och Gränna. Det är så lugnt och skönt inga långtradare eller jäktade Audis.

Strax söder om Värnamo svänger vi av ”Stress 4-an”  och följer Riksettan till Örkelljunga. När vi kommer ut ur skogen vid Stidsvig  och ser Söderåsen jublar vi.

Under några år studerade vår äldsta dotter på Textilhögskolan (mycket bra utbildning) i Borås. Eftersom E20 söder om Mariestad är livsfarlig tog vi  vägen ner mot Skövde, Falköping längs Ätrans dalgång via Ulricehamn mot målet. Tack vare Maria Küchens fantastiska bok ”Att flyga” upptäckte vi segelflygets vagga uppe på Ålleberg där man kan äta och skåda över det vackra landskapet strax under cumulusmolnen. 

Tyvärr så ändras vägarnas sträckning så att bilresan påminner om den på räls . E18 från Stockholm till Örebro ser i princip likadan ut i gränsen mellan morän, skog och vatten. Aldrig blir man upplyst om kulturlandskapet. Mellan Bålsta och Västerås ser man idag bara en kyrka, om man ens upptäcker den, som heter Yttergran och syns till höger efter andra avfarten till Håbo kommuns huvudort.

Förr passerade du även Övergrans kyrka och en vinkande cowboy, Husby Sjutolfts vid Hjälstaviken och Ekolsunds slott, Litslenas och Tillinge där Fridegård diktat om den glänsande kyrktuppen. Alla dessa kyrkor var byggda innan Stockholm fanns och Övergran och Husby Sjutolft är invändigt målade av Albertos Pictor. Alla ligger i ett kulturlandskap som alltid varit det sedan landhöjningen visat den bördiga leran för människorna efter istiden. 

Om man vill lära sig något längs väg 70 norr om Enköping mot Sala och Dalafjällen kan man besöka ”indianhövdingen” som ligger begravd vid altaret i Frösthults kyrka strax söder om Fjärdhundra. ”Umar Saciman chiniska hacking haro ankarop machis chuki ” står det inristat i graven från 1683 eller översatt ” Här ligger en hövding begravd , som dog vid hög ålder”.

Det är historien om prästen Campanius som 1642 anlände med båt till ”Nya Sverige ” vid Delawarefloden och fortet ”Göteborg”  där han lärde känna indianerna. Campanius lärde sig Algonkinstammens språk och diskuterade religiösa och andliga frågor på deras språk. Han översatte till och med katekesen och blev via fredspipor utsedd till hövding. 1648 återvände Campanius till Sverige och året efter blev han kyrkoherde i Frösthult. 1983, 300 år efter hans död, besökte tre hövdingar från Algokinstammen hans grav.  

Vilken fantastisk historia! Sveriges första missionär som blev en indianhövding. 

Förr var mina barn irriterade på mina ”föreläsningar”. Nu inser de att ”kunskap är kul för man vet aldrig när man har nytta av den”.