Därför stämmer inte bilden om tredje åldern

Arkivbild.

Den tredje åldern. Det är då alla ska våga leva och ta risker. Men lever vi verkligen så? Christina Kellberg skriver i en krönika om människans tendens till att skapa sig rutiner var hon än befinner sig.

Christina Kellberg

Annons

Annons

Den kallas den tredje åldern, den näst sista perioden i vårt liv. Det sägs att vi då vågar ta risker, att vi vågar leva. 

Vi åker till varma landet och väntar oss att jämnåriga 70-plussare ska simma med krokodiler och köra hyrda motorcyklar i 120. Men vi upptäcker något annat.

Hotellet hyser många i vår egen ålder, par som har delat in dygnen i olika sysslor allt efter solens gång. Det är som om vi befinner oss på en kurort där brunnsvattnet, grötlunken och mässingsorkestern ersatts av långsamma simtag i havet, en timslång frukost och en eldshow som drar ut på tiden så att man inte kommer i säng förrän klockan nio. Då har det becksvarta mörkret för länge sedan sänkt sig över oss och våra jämnåriga, och månskäran hänger som en smal guldvagga ovanför palmerna.

Vi upptäcker snart att våra jämnåriga inte är så mycket för att ta risker. Tvärtom. De älskar rutiner.

Nedanför oss bor Diana och Colin. Hon har varit isprinsessa, är mycket liten, cirka 150 centimeter, 80-plussare med midjelångt blonderat hår. Alltid nyborstat.

Kvart i åtta kommer hon lastad med två gröna badhanddukar, som hon lägger på solstolarna strax nedanför frukostmatsalen. Sedan passerar hon kaffemaskinen, fyller på en mugg och återvänder till Colin och rummet. En och en halv timme senare anländer de tillsammans till frukosten hon med en marmeladburk i handen. Efter trekvart tar de sig sig sedan ner till de gröna badlakanen.

En gång i veckan, onsdagar, äter de middag i hamnen. Då är hon klädd i ärmlös klänning med strasstenar. Alla andra dagar äter de på hotellet. 

Diana och Colin är här i nio veckor, nu för åttonde året i rad och har sett hotellets eldshow 47 gånger.

En dag hade en ung norska slagit sig ner på en av ”deras” solstolar innan Diana hunnit lägga ut de gröna badlakanen. Norskan fick en rejäl utskällning, men flyttade sig inte. Då hämtade Diana den storvuxne Colin, och norskan gav sig i väg.

Varje eftermiddag sitter Diana på altanen med en drink, röker och löser korsord. Håret nyborstat.

En dag genade vi över gräsmattan och kom för nära. Då harklade hon sig och sa med cigarrettsträv stämma att vi borde akta oss. Hon lyfte armen, böjde handleden, vred den fram och tillbaka och väste: ”Här finns kobror!”  Förra året hade hon sett tre stycken, påstod hon.

Den tyske gästen, också liten, har andra rutiner. Halv sju på morgonen syns hans huvud guppa i havet, och efter frukost läser han i många timmar sin tegelsten under ett parasoll på stranden. Fem över sex på kvällen, när matsalen precis har öppnat, kommer han för att äta middag. Sätter sig alltid vid samma bord. Säger ”Guten Abend” när vi passerar. Pickar sedan på sin telefon och lämnar matsalen vid sju.

I går checkade han ut, bokade samma rum till nästa år. Samma period, lika många veckor. Betalade 20 procent i depositionsavgift. Han tog risken att våga leva ett år till.

Vi hör själva till rutinfolket. Finner ett behag i att ha våra stationer under dagen. Simma, frukost, kortare utflykt, sitta under parasoll, läsa bok och tidningar i paddan, oroa oss för coronaviruset. 

Vid tre blir det kaffe på rummet med två kakor var. Dessa köper vi i det i lilla snabbköpet i hamnen och paketet räcker i tre dagar. Sedan blir det ny moppetur till hamnen för att bunkra nya.

På mattan vid ingången till snabbköpet ligger en dräktig katta, som anser att mattan är hennes. Vi tar ett försiktigt kliv över henne medan hennes randiga mage höjs och sänks i snabbt tempo. 

I går låg hon inte där, och våra rutiner rubbades.

 

 

 

 

Christina Kellberg
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons