Jan Scherman: Därför är 2020 ett skammens år

Här och nu blir därför den centrala frågan hur landets statsminister manövrerar i vår moderna tids hittills svåraste kris. Hur leder Stefan Löfven Sverige genom pandemin?

Svaret blir tyvärr ungefär som åsnan Ior i berättelsen om Nalle Puh.

Ior är pessimismens främste företrädare. 

Barndomens sagostunder med Nalle Puh har återkommit i mitt minne varje gång Stefan Löfven hållit sin tal till folket. 

– God morgon, sa Ior och lade till den retoriska frågan – om det nu verkligen är en god morgon. Prognosen framåt är ensidigt negativ i Iors värld. Det finns inget hopp. Det ljusnar inte i slutet på tunneln. Det blir bara mörkare. 

Det är dåligt nu och det kommer att bli ännu sämre, är denna sagofigurs favorituttryck. 

Iorismen är slags ledarskapsfilosofi som handlar om att skrämma skiten ur sina medmänniskor för det är först då som de kan tänkas förstå stundens allvar. Den tillämpas ofta av näringslivets mäktiga män som gillar att leka Ior när någon i politiken t.ex talar om skattehöjningar. Då blir det så dåligt att sysselsättningen kommer att sjunka till botten, företag flytta utomlands där allting alltid är bättre eller så kommer bolag gå i konkurs på ackord. 

I sina uppmärksammade två tal till nationen är det ibland som Löfven hälsat välkommen i Iorismens anda. Det är ett mycket allvarligt läge brukar statsministern säga med tillägget att det kommer att bli värre. Ibland det mer statsmannalika att ”Sverige är under hård prövning och det kommer att bli värre”. Allt är inramat med en studiomiljö som understryker att det är Iors dystra ande som svävar i rummet. Ett fyrkantigt skrivbord. Förmodligen i mahogny.  Inga prydnadssaker. Ödsligt. En slak svensk flagga är enda element med färg. Och så en eldgaffel i ryggen på en Löfven så att han sitter spikrak och stel. Ett stilrent stenansikte tittar på oss, utan att tränga igenom rutan. Noll empati.

Stefan Löfvens krisretorik upprepas på ett sätt som ger intrycket att vi som bor i Sverige inte har fattat det allvarliga i läget. Men några få undantag hyllas inte de insatser som enskilda människor gör. Vårdpersonal får med all rätt beröm. Men alla andra? Butiksbiträden, lärare, transportarbetare, tågpersonal, poliser, servitörer, kulturarbetare och alla som ser till att Sverige inte slocknar totalt – var tog de vägen i statsministerns utspel? 

I Stefan Löfvens tal till nationen den 22 mars liksom det den 22 november finns däremot en underliggande generell kritik mot den s.k allmänheten. Nu senast blev statsmannaorden att ”det vi som land gör fel nu får vi lida för senare.” I våras sade Löfven att ”nu har vi alla ett stort ansvar”. Vilka är vi?  Är det regeringen och dess folkhälsovårdande myndigheter? Eller är det mest du och jag? 

Talen till folket har kombinerats med en rad plötsligt sammankallade presskonferenser. Här beskriver både statsministern och socialminister Lena Hallengren det allvarliga läget och att det kommer att bli värre med det centrala budskapet att var och en av oss inte sköter sig. Det är folksamlingar på krogen och i köpcentra. Vi beter oss förkastligt. 

Regeringens självkritik är fortfarande ständigt frånvarande. Stefan Löfven pratar med eftertryck för att visa handlingskraft. Men vad säger han egentligen? Den 11 november:

– Regeringen följer det här för att kunna sätta in rätt åtgärder vi rätt tillfälle.

Låter först fantastiskt starkt, men ordalydelsen är ju pinsamt banal och självklar. Som om det fanns ett alternativ bestående av att inte följa utvecklingen och inte fatta rätt beslut!?

Eller ta en annan klassiker à la Löfven från samma tillfälle:

– Regeringen är beredd att fatta de beslut som krävs för att spridningen ska bromsas.

Så skönt att veta, alltså att regeringen inte överväger att strunta i att fatta nödvändiga beslut. Den verbala varmluften lyfter till nya och alltmer innehållslösa nivåer. Vid samma pressträff får vi oss igen tilldelat egenansvaret:

– Uppmaningen är den att vi måste alla tänka till. Hur håller vi avstånd från varandra så vi inte ökar smittspridningen, sade Löfven.

Tack Ior. Så bra. Nu vet vi det. 

I alla former av ledarskap är det bekant att det trots oerhört tuffa lägen behövs injektioner av energi. Typ – att vi medborgare i landet är värda all beundran för att vi står ut med ständigt nya besked. Och lojalt rättar oss därefter.

I februari var det ingen pandemi enligt Folkhälsomyndighetens Johan Carlsson och Anders Tegnell. Sedan blev det en pandemi. Sedan skulle smittan spridas i kontrollerbara former för att få till s.k flockimmunitet, vilket man sedan dementerade. Därefter fick vårdpersonal på äldrevården skulden för alla gamla som dog. I nästa steg togs kritiken delvis tillbaka. Frågan om massdöden inom äldrevården ska utredas. 70-åringar uppmanades av Carlsson på FHM gå i karantän, eller spela krocket om man hade behov av att träffa andra. Sedan togs restriktionerna bort då äldre bedömdes förstå restriktioner om social distansering bättre än unga. Efter detta höjdes också nivån på sammankomster från 50 till 300 personer. Besöksförbudet inom äldrevården lyftes bort. Enligt en rad uttalanden från denne Carlsson och Tegnell skulle Sverige inte drabbas av en andra våg, utan möjligtvis smärre regionala utbrott. Så blev det inte. Snabbt blev istället 300 nedskuret till 8 personer. 

Kan vi spåra någon form av självkritik i Stefans Löfvens framträdanden. Nej.

Eller hos den expertmyndighet regeringen lutat sig emot? Svar nej. 

Det ligger nära till hands att säga – ge folket för helvete ett erkännande för tålmodiga och berömvärda insatser! Ta den stora majoritet som sköter sig som utgångspunkt och inte ständigt det fåtal som missköter sig. Det kallas för positiv förstärkning och brukar utlösa ännu mer kraft och vilja att hjälpa till. Anti-iorismen.

Jo, förresten. Det finns en skillnad på den dystopiske sagofiguren Ior och Stefan Löfven. Ior lastar de flesta problem på sig själv. Löfven skyller istället ofta problem i pandemibekämpningen på andra. Senast var det Sveriges regioner som fick skulden för att vården av äldre kollapsat. Uttalandet kom lagom till första advent, och Löfven passade då på att deklarera att pandemin inte kommer att vara överens i augusti nästa år 2021. 

Ibland är felet det svenska konstitutionella systemet med långtgående kommunalt självstyre. De flesta har glömt att Stefan Löfven tidigare i våras drev igenom en tillfällig lag där regeringen gavs rätta lagstifta utan riksdagens godkännande. Den skulle vara bra att ha om det behövdes. Så sa både Lena Hallengren och Stefan Löfven. Denna tillfälliga lag användes aldrig, och nu har den löpt ut. Varför användes inte den för att införa tvingande regler för hela Sverige?

Vad gör då oppositionen i detta läge. Den annars så utspelsstarka Ebba Busch? Eller självutnämnde oppositionsledaren Ulf Kristersson? Och Jimmie Åkesson som alltid tycker att han själv vet bäst och att alla andra till slut anpassar sig till honom. Sistnämnda har i princip gjort ett enda utspel i corona-frågan. Åkesson har offentligt krävt Anders Tegnells avgång. De andra är häpnadsväckande tysta. Kristersson och Busch kunde väl åtminstone kört sin vanliga slagdänga – för lite och för sent. Eller varför inte ett alternativt handlingsprogram mot coronan. Det är som om oppositionens roll i denna kris blivit att inte opponera, vilket i grunden strider mot hela demokratins inre väsen. T.o.m partiledardebatten i riksdagen ställdes nyligen in med hänvisning till pandemin. Ingen tänkte på att den kunde genomförts digitalt såsom alla andra gör när fysiska möten inte är lämpliga. Finns inte Zoom, Teams eller Google Meet bland partiledarna? Talmannen kunde väl varit sammankallande… 

Är inte demokratins styrka den intensiva debatten, även i kristider? Är det inte en tillgång att regeringen utmanas av oppositionen för landets bästa? Det är väl så beslut bör växa fram? Beslut som tar sikte på att förhindra förstärkt pandemi-kris framåt. Men det är som om vi hamnat i ett passivt, kvävande och underförstått samlingsregerande. Regeringen sätter in åtgärder efter hand och hamnar vi sedan i nya krislägen blir det nya beslut. Eller med Iors ord:

– Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.

Det politiska ledarskapet på dess högsta nivå tycks ha blivit händelsernas fånge som oförskyllt råkar ut för ständigt nya problem. Ansvaret utkrävs av medborgarna, alltmedan makten själv går fri. Centralmakten pekar finger åt de lokala beslutsfattarna, och skäller på folket för att de påstås missköta sig.  

Detta är skamligt.  Året 2020 riskerar att bli ett skammens år där de som borde skämmas inte ens rodnar lite lätt på kinden. Istället svär de sig fria. Och oppositionen lever efter principen om största möjliga tystnad.

Ps. Eller så kan ju regeringen följa författaren Bertolt Brechts ord från tidigt 1950-tal: ”Om folket förlorar regeringens förtroende så får väl regeringen upplösa folket och välja ett nytt.”