Ulf Elfving: Det blir en märklig jul i år

Näää – så blir det ju inte. Jenny Nyströms och Carl Larssons jular gäller inte längre. Nu verkar det mer handla om stress och jäkt mellan olika bonusfamiljers färdigköpta julbord, ungar som sliter i omslagen till tusen julklappar som de inte ens hinner titta på – och elsparande. Törs man tända adventsstaken i år?

Men – ärligt talat – var julen bättre förr? Själv hade jag regelbundet näsblod varje julafton. Även små paltar rycktes med i julhaussen.

Ändå har jag alltid älskat julen, på alla sätt och vis. Och en sak var nog bättre förr: mammas Janssons frestelse. Jag lovar, ingen slår den. Försöker själv, ofta, och kommer ganska nära, om jag får skryta. Vill du veta hemligheten så hör av dig.

Jag har ätit bedrövlig Jansson på flera berömda krogar de senaste åren. Flera gånger en brun (!) sörja av maskinstrimlad potatis och den horrör som kallas ”ansjoviskryddad sillfilé”. Vännen, matdoktorn Christina Möller, berättade häromdan om en krog som tyckte att ansjovisen var för dyr – så de gratinerade riven potatis och lök med enbart grädde. Och kallade det Janssons frestelse!

Annorlunda jul

I år blir det en märklig jul för oss två i hushållet. Nämligen julafton på krogen, för första gången i våra 80- respektive 73-åriga liv. Barn och barnbarn är bortresta, så vi steppar (nåja) iväg till Tyrol på Gröna Lund på juladtons eftermiddag och tillbringar sen kvällen i lugn och to hemma vid TV:n. Här kan du räkna in två själar till, Babben!

Julmiddag på ett nöjesfält? Ja, jag är full av tillförsikt. Har tidigare, år efter år, utnämnt Tyrols julbord till stans bästa. Och samma köksmästare är kvar, efter 30-talet år, sägs det. Tryggt!

Många julaftnar tillbringade jag i yngre år i radiohuset på Gärdet, som julvärd i P1 eller P3. Stämningen var alldeles speciell, harmonisk kan man bäst sammanfatta den som. En av attraktionerna för oss som jobbade jul var det dignande julbord som alltid dukades upp i personalmatsalen. Men en julafton slog katastrofen till: när vi klev in i matsalen prick klockan 15 på julafton var det – tomt! Inte en människa, inte tillstymmelsen till julmat. Bara odukade bord – och så, bakom en disk i köket, en sovande, dyngrak kock. En vikarie som gjorde sitt första och sista arbetspass på det här stället.

Det rådde lynchstämning bland radiofolket den julaftonen. Julfriden var väldigt långt bort.

När jag var mindre hade jag en egen, aningen märklig jultradition. Drog mig undan julstöket hemma och gick till en grillbar på Kungsgatan, som hade julöppet. Beställde en tallrik pommes frites (och om kassan tillät ett par grillkorvar) och satt där i lugn och ro ensam vid fönstret och tittade på folk som stressade förbi utanför med andan i halsen och famnen full av sena klappar. Avspänd och belåten, nästan rofylld, knallade jag sen hem till föräldrarna, granen och mammas Jansson.

Vanmakt

I år har adventsveckorna varit kallare än på länge. Det är minus 10 när det här skrivs. Och eftersom det blåser känns det som minus 20. Snöskyffeln går varm. Och varje gång jag kliver ut i kylan tänker jag på Ukraina. Stackars, stackars människor som tvingas försöka överleva den här vedervärdiga vintern utan värme och vatten!

Vanmakten som varje normal person måste känna är bland det värsta. Att sätta in pengar till alla hjälporganisationer är ju en självklarhet, men hur mycket hjälper det?

Lika ledsen blir man över att det finns mörka krafter som tycker att vi inte ska hjälpa människor som lider. Inte ta emot flyktingar, inte skicka bistånd, bara tänka på oss själva.

Julen har faktiskt ett budskap. Läs det!