Vad hände med det hyllade begreppet trygghet?

Foto: Hasse Holmberg samt Leo Sellén / SCANPIX

Trygghet har varit ett mantra i den politiska debatten under hela min livstid. Vad står då trygghet för? Förutsägbarhet, skydd, säkerhet och oräddhet är några synonymer. Därför går vi också vart fjärde år till valurnorna för att välja politiker som – om möjligt – kan garantera att vi får leva i fred och frihet, att […]

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

Annons

Trygghet har varit ett mantra i den politiska debatten under hela min livstid. Vad står då trygghet för? Förutsägbarhet, skydd, säkerhet och oräddhet är några synonymer. Därför går vi också vart fjärde år till valurnorna för att välja politiker som – om möjligt – kan garantera att vi får leva i fred och frihet, att våra barn får gå i skola, att kommunikationer fungerar och att lag och rätt upprätthålls.

Samma grundläggande önskan har naturligtvis de många människor som nu söker sig till Europa från andra håll i världen. Om detta talas det dagligen och de redan trygga och bofasta, som nu uttalar oro för egen del, får skarpa tillrättavisningar av de moraliskt rättfärdiga.

      LÄS MER: “Solidaritet existerar knappt i dag”

Vad hände med det hyllade begreppet trygghet? De som plötsligt ser sitt närsamhälle fyllas med människor som talar andra språk, har annan religion och andra familjevärderingar känner sig möjligen trygga hemma innanför de egna väggarna. Men kanske inte när de kommer till vårdcentralen eller skolan och upptäcker att väntrum och klassrum inte ”ser ut” som förr.

Men om detta får de inte prata. I alla fall inte öppet. Alla de som inte är övertygade om att en invandring av tidigare icke skådat slag är lösningen på landets demografiska obalans? De som oroar sig över mörka krafter, som etablerar sig i landet och som opponerar mot kvinnors och barns rättigheter – eller som kommer hit med kriminella baktankar?

      LÄS MER: SD-kampanj ska avskräcka flyktingar

Denna munkavel utnyttjas naturligtvis av grupper med särskilda agendor. Därav ökat stöd för Sverigedemokraterna, som vill få sina sympatisörer att tro att det är möjligt att backa bandet och återskapa ett Folkhems-Sverige. Under valrörelsen 2014 talade jag med förvånansvärt många som invandrat hit för 10, 20, 30 år sedan, men som öppet sade att de skulle rösta på Sverigedemokraterna. De kände sig plötsligt otrygga!

Plötsligt talar alla om migration och integration, om än med skilda utgångspunkter. Alla verkar ha behov av att markera en uppfattning (så även jag!) i ett ämne som tidigare var snudd på o-talbart. Märkligt hur snabbt tidsandan kan förändras.

      LÄS MER: Många vill hjälpa Migrationsverket

Debatten studsar mellan ultraliberalism, som i sin förlängning innebär en nattväktarstat, det vill säga att alla som kan försörja sig själva har rätt att bosätta sig i det vi kallar Sverige. Den andra ytterligheten är den strikt nationalistiska, att enbart de som har en språklig eller genetisk koppling till Sverige är välkomna att leva här.

Ingen av dessa åsiktspoler är egentligen ny. Men vart tog allt tal om vikten av trygghet vägen? Inte bara för dem som färdas över ett oroligt hav eller trötta vandrar många mil genom Europas länder. Utan trygghet och förutsägbarhet för alla som redan bor och lever sina liv här och nu?

Det är nog sant att decennierna efter andra världskriget varit de bästa som människor i Sverige någonsin upplevt. Genom historien har livet alltid präglats av sjukdomar, krig, svält, flykt och hårt arbete. Osäkerheten är tillbaka, i den meningen återgår nu Sverige till ”det normala”.

      LÄS MER: “Hur många gånger kan ett land förlora oskulden?”

Men om vi inte tillåts att även öppet lufta vår oro riskerar vi att hamna i ett än värre främlingsskap, i kombination med frustrerade ungdomsgäng, fega politiker, rädda pensionärer och etniska konflikter av ett helt nytt slag.

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons