Aina Bergvall: Saknaden efter den bästa vännen

Lena är död. 

Hennes matte ringde i går, i tårar. Lena har varit hennes sällskap i åtminstone tio år. De möttes på ett hundhem i Louisville, Ky. Fattade tycke för varandra, men Barbara sa att hon nog ändå skulle fundera på saken. Varpå personalen stillsamt påpekade att inget garanterade att den rara tiken skulle vara kvar till senare. Hon fick naturligtvis följa med hem direkt.  

Lenas ålder var ingen säker på, inte hennes ursprung heller, men hon gjorde nog skäl för etiketten “gatukorsning”. Hon var definitivt hemlös och övergiven och inte i bästa skick. 

Hos den nya matten blev det ordning och reda: rätt sorts käk, dagliga promenader, veterinärkoll, egen sovplats, fint koppel och framför allt massor av kärlek, vilket förmodligen var det allra viktigaste. Lena blev mattes ögonsten. Satt i framsätet på bilen när de skulle handla, fick hon inte följa med satt hon i fåtöljen med nosen mot fönstret och väntade på att bil och människa skulle komma tillbaka. Hunden lyckades rent av se intresserad ut framför de politiska debatterna i tv – det var ju valår … 

De två blev fullständigt sammansvetsade. På promenaderna träffade de andra hundägare, grannarna klappade den gulliga lilla tiken, allt hade verkligen blivit bättre och trevligare sedan Lena flyttat in. Barbara, som alltid levt ensam, hade fått en idealisk sambo. 

Själv blev jag jätteförtjust i vovven när jag hälsade på. Det är redan fem år sedan, men jag kan känna hennes mjuka päls och de lena öronen när som helst. Tog förstås bilder på henne, typiskt nog är det rörelseoskärpa på svansen på dem alla …  

Vi blev synnerligen goda vänner, tog långa promenader i för mig okända omgivningar, och eftersom jag fått låna mattes säng sov vi ihop ibland också. Det var ju Lenas bädd mer än min!  

När så Barbara kort efter sin 70-årsdag fick veta att hon hade en begynnande demens blev Lena än viktigare. Promenaderna blev lite färre och en aning kortare, men den lilla trädgården erbjöd ju också luft och ljus. Lena skötte sig exemplariskt.  

För matte gick det sämre. Sjukdomens glömska yttrade sig i förlust av ord, problem att hantera mobilen, vardagliga saker blev plötsligt komplicerade. 

– Hon förstår, sa Barbara, hon fattar att jag inte är riktigt som förr, och hon accepterar det. Ingen, inte släkt, inte vänner ger mig mer stöd än Lena i den här hopplösa situationen. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne! 

Nu är det lite oklart vad det var som avgjorde Lenas öde. Matte tog henne till veterinären, som sa att det var dags för den där definitiva sprutan. Barbara kan i dag inte minnas varför. Men en sak vet hon: den sjukdom hon har och som hon har full insikt i efter oändligt många läkarbesök, den kommer att accelerera med förlusten av den älskade hunden. 

För oss andra som bara kan se på och beklaga sorgen är det ändå en läxa: ett husdjurs betydelse kan inte överskattas. Min väninna ser en mörk framtid breda ut sig. Förmodligen kan hon inte bo kvar i sitt lilla men hemtrevliga hus länge till. En ny hund? Nej, det vore fel som läget är.  

Kvar finns tomheten, korgen ingen ligger i, matskålen ingen kollar av, frånvaron av den varma mjuka trofasta kompisen, den bästa vännen av alla. Och tårarna. Så småningom ersätts snyftningarna av sjukdomens glömska, men dit är det fortfarande långt och saknaden efter Lena kommer att leva länge.