Ingmar Bergmans ord om barnen: "Var är de jäkla djuren?"

Konstnären Anna Bergman, 73, har i dagarna släppt biografin ”Jag och min skugga” (Ekerlids förlag) över sitt liv med sin pappa Ingmar Bergman och det är stundtals ingen rolig skildring.

Den vittnar om många gräl mellan Annas mamma Ellen och Ingmar som Anna råkade överhöra och där han tydligt och klart deklarerade att han aldrig velat ha barn, berättar hon i Amelia. Relationen mellan hennes föräldrar var minst sagt stormig och efter deras skilsmässa blev hon lämnad på barnhem av sin mamma och hon minns orden hennes pappa skrek den sista dagen innan de flyttade isär.

– Var är de jäkla djuren? Han menade oss.

När Anna var 17 år och höggravid fick hon sitt första brev av Ingmar, fyra sidor långt där han varnade henne för äktenskapet och som hennes mamma rev sönder i småbitar, regissören kom dock på besök för att träffa sitt barnbarn Mickey men tyckte mest pojken var ivägen och kallade honom inte ens vid namn.

– Kan du ta bort den där, så att jag kan sätta mig, sa han till mig.

Med tiden läkte en del av såren och de båda fick en bättre kontakt och när Anna blev bjuden till Ingmars 60-årskalas på Fårö fick de båda ett samtal på tumanhand där han frågade henne om hon verkligen kände att hon hade en far.

– Han frågade, ”känner du att du har en pappa, Anna?” och jag svarade sanningsenligt att det gör jag inte, och då frågade han ”inte någonsin?” Mitt svar var bara att jag alltid vetat att jag haft en pappa.

Några år senare bad Anna sin pappa dra åt helvete i en intervju. Upprinnelsen till det berodde att han tidigare hotat att döda henne om hon berättade om hans relation med Ingrid von Rosen som han fick kärleksbarnet Maria med, något han själv berättar om och något Anna tagit upp i sin bok ”Inte pappas flicka”.

– ”Ingridvon Rosen är den enda kvinnan jag någonsin har älskat på riktigt! Och det enda barnet jag någonsin velat ha är vårt kärleksbarn Maria, berättade han själv för Anna.

Det blev en 10 år lång tystnad mellan Anna och hennes far men bara några dagar efter deras näst sista samtal gick hennes far bort.

– Anna, du borde ha fått en riktig pappa, jag borde ha varit en riktig pappa åt dig. Och jag skulle inte ha låtit Ellen sätta dig på barnhem, jag borde ha kommit till din undsättning. Och Anna, jag vet att jag ibland motarbetade dig men på något sätt lyckades du bra ändå. Förlåt för att jag ljög och övergav dig i tio år. Allt var mitt fel. Kan du någonsin förlåta mig? Jag vet att du har ett mycket stort hjärta.