När måsarna bjöds på surströmmingsskiva...

STOCKHOLM 2013-08-08

Där gick gränsen! Våra måsar på landet äter allt: de slukar stora gäddhuvuden, torra kräftskal och alla matrester, utan nån som helst urskillnad. Men i går fick de surströmming. Kolla här hur det gick:

Ulf Elfving

Annons

Annons

Grejen var den att vi hade fem urgamla burkar surströmming i källaren på landet. De hade stått i evigheter. Ja, åtminstone ett halvt decennium, den äldsta var från 2009. Rostiga burkar, uppsvällda, klotrunda, presumtiva bomber.

Nu skulle jag ta farväl av dem. Men hur? Sänka i Norrtäljeviken? Ånej, plåt ska inte ligga i havet och rosta. Kasta i soporna? Nej, nej, renhållningsgubbarna hade om möjligt blivit ännu kärvare än normalt. Öppna och hälla i vasken? Omöjligt, vårt enkla avlopp hade aldrig hämtat sig.

Återstod att ta på sig skyddsdräkt, gå ner till vattnet och varsamt öppna burk efter burk. Det pyste och doftade, det kändes som om hela Roslagen sveptes in i surströmmingsångor.

Jag samlade upp innehållet i de fem gamla burkarna i en hink, sköljde burkarna i sjön och la dem i en påse för vidare befordran till metallåtervinningen. Sen åkte innehållet i hinken ut i viken, hela sörjan åter till naturen.

Det tog en minut, så kom den första måsen. Och sen några tiotal till, de är makalösa spejare. Och nu följde det märkliga: måsgänget dansade över de flytande surströmmingarna i en sällsam koreografi. Cirklade, dök, sniffade (?), lyfte och dök igen.

Men ingen åt! Normalt skulle de ha slagits om födan, oavsett vad det var.

Har måsar luktsinne? Det verkade inte bättre.

Till sist snappade en av dem åt sig en fet fisk – och spottade ut!

Styrkta av hans mod försökte de andra också. Och kors i taket, flera reagerade som människor som smakar surströmming första gången: först med stor tvekan, sen gjorde de ett djärvt försök, och till sista svalde några av dem hela härligheten. Men långtifrån alla.

-Imponerande, ropade jag till frun. De får ju bara sovel (gammalt norrländskt uttryck för “riktig mat”), utan de goda tillbehören mandelpotatis och lök!

Efter en stund anslöt några entusiastiska kråkor. Men de vände efter ett tag.

004

Surströmmingsmås.

Kalaset var över på tio minuter. Då flöt mer än hälften av de uppsvullna surströmmingarna kvar på vattnet. Plötsligt hade de asätande fåglarna blivit kräsna.

Jag tycker att man ska äta upp sin mat, inte lämna nånting. Att nobba käk är oetiskt och oartigt.

Så om några månader, när årets färska, efterlängtade surströmming kommer, ska jag äta alltihop själv. Våra otacksamma måsar får spana efter andra godsaker…

Ulf Elfving
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons