För 20 år sedan dog Diana - prinsessornas prinsessa

I sagans värld har det alltid funnits prinsessor. Och ja, de har förvisso funnits i verkligheten också. Finns, fortfarande. Men en modern prinsessa har fått de flesta andra, både i sagans värld och IRL, att blekna.

Det ligger nära till hands att tro att hon stått modell för andra europeiska kungligheter i dag och inspirerat till ökat engagemang för omvärlden och särskilt behövande. Allt för att ge kungahusen en lite mänskligare fasad, helt enkelt. Hennes liv var dock ingen saga, det kom att innehålla mycket sorg och dramatik.

      LÄS MER: En röd liten bil hade varit hennes livlina

För tjugo år sedan dog hon i en bilolycka, bara 36 år gammal: Diana, skild från den brittiske kronprinsen Charles, mor till hans två söner och därmed den som garanterade monarkins framtid. Den där morgonen den 31 augusti 1997 när nyheten om hennes våldsamma död i Paris spreds över världen kommer vi ihåg. En redan tragisk historia hade fått en ännu sorgligare slut.

Till en början vilade ett romantiskt skimmer över kronprinsparet, ett skimmer som möjligen inte fanns alls eller bara i en ung flickas drömmar.

Den manlige kontrahenten kommenterades inte särskilt flitigt. Det började bli bråttom att bilda familj, att säkra tronföljden. Så hittade han – eller någon – den unga blonda societetsflickan som uppenbarligen bedömdes ha tillräckligt fina gener för att släppas in i de elegantaste salarna. Sedan gick det undan. Förlovningsintervjun var stel. Fästmön såg blyg ut, mannen verkade besvärad. Ringen, en stor safir omringad av rejäla diamanter, var praktfull.

Diana Spencer var bara 20 när hon i det som kanske var 1900-talets ståtligaste bröllop sade ja till Charles, prins av Wales, för att först få prinsesstiteln och så småningom bli det brittiska imperiets drottning. 750 miljoner människor påstås via tv ha följt evenemanget i Sankt Paulskatedralen i London. Så söt hon var, den unga bruden! Vilken klänning! Vilken fest! Londons gator kantades av rojalistiska påhejare, alla förhäxade av det man trodde var en kärlekshistoria utan motstycke.

      LÄS MER: Pensionärer viktig resurs när skolan krisar

Vi vet hur det gick. Den där brudgummen kunde inte glömma sin gamla älskarinna. I själva verket sade han i telefon till henne att han ville vara tampongen hon använde, underförstått hellre det än att vara sin frus sängkamrat. I efterhand kan man ju förundras över att det i alla fall resulterade i de två, av släkten hett efterlängtade, arvprinsarna.

I längden gick inte konflikterna att dölja. Skilsmässan var ett faktum 1996. I olika intervjuer presenterade de två sina versioner av tiden tillsammans. Dianas replik i en BBC-intervju om att ”vi var tre i äktenskapet” gick till historien.

Hon ägnade sig åt välgörenhet, var kungahusets mest populära person och fortsatt engagerad mamma till grabbarna.

Så småningom visade det sig att hon hade radat upp en räcka älskare. Vem kunde missunna henne det? Snarare var det väl bra att hon fick uppleva lite kärlek när nu maken inte var intresserad. Möjligen tyckte den brittiska allmänheten att Dianas umgänge med Harrods-ägarens son Dodi Fayed inte var riktigt passande.

      LÄS MER: 30 år utan Cornelis – tänk vad vi har gått miste om

Det var tillsammans med honom som hon åt sin sista middag innan de satte sig i bilen och hamnade i en biljakt för att komma undan ett gäng paparazzi-fotografer. Diana avled under natten på sjukhus i Paris, dit hon förts svårt skadad efter att deras bil kört in i en tunnelvägg.

Labourledaren Tony Blair var ny premiärminister och den som postumt gav Diana en ny titel: Folkets prinsessa. Det lär också ha varit han som till sist övertygade drottning Elizabeth om det kloka i att officiellt visa sin aktning för den döda.

På Harrods ordnades en minnesplats med bilder på paret. I souvenirbutikerna i Soho såldes muggar, brickor och nyckelringar med Dianas bild som aldrig förr. Längs paradgatorna hedrades hon i stora skyltfönster, och det dröjde inte förrän böckerna om hennes liv blev fler – någon bidrog hon själv till medan hon levde. Men prins Charles stod inte högt i kurs bland britterna när de tog en pint på puben och pratade om Dianas öde.

Begravningen blev en sorgehögtid av gigantiska mått, naturligtvis direktsänd i tv i hela världen.

      LÄS MER: De sanna hjältarna är de som tar hand om sina närmaste

Nog hade jag fattat att Diana var populär, men HUR stor hennes roll var gick inte upp för mig förrän jag lite senare kom till London och såg det ofantliga blomsterhav som hade burits fram till hennes bostad, Kensington Palace. Inte bara marken var täckt av blommor, det smidda staketet var också fullt av buketter och kärleksbudskap i rader av handskrivna meddelanden till den döda. Trots att veckor hade gått stod människor och grät öppet, män och kvinnor, unga och gamla om vartannat. Sorgen gick nästan att ta på.

Kanske anade redan då en och annan att exempelvis bilderna på prinsessan Diana bland handikappade och aidssjuka skulle gå till historien. Mycket tyder på att man bland övriga europeiska kungahus, också det svenska, har bläddrat bland de där bilderna och tagit lärdom. Om man vill aspirera på att vara prinsessa med ”folkets” som prefix gäller det att ”göra en Diana”, gång på gång.