Rör inte min vedspis - en bit av folksjälen!

Vi är många. Jag möter likasinnade som får något vått i blicken vid åsynen av fotogenlampor till torpet och rinnande tårar om det står en gammal vedspis i gjutjärn med vacker ornamentering i något hörn. Ett stycke svensk kulturhistoria som väcker många minnen. Värme, gemenskap, vedhuggning.

Nu får kanske de senare stå kvar, de som för bara några månader sedan betingade ett högt värde och som man kände sig som en riktig fyndbegåvning om man lyckades lägga vantarna på. Boverket har sagt sitt och från denna sommar får man inte installera en gammal järnspis. Jo, man får installera, men i en huvudlös bakfram-ordning ska man först installera och SEN hoppas på att den värmande dyrgripen passerar nålsögat och blir godkänd.

Det handlar förstås om utsläpp från vedeldning och ett framtida EU-beslut som spökar. Bäst att ligga steget före.

      LÄS MER: Vetenskapen säger att 60 är det nya 40 – men omvärldens attityder släpar efter

Mitt allra första egna hus var ett tämligen nybyggt stadsradhus. Ett av mina allra bästa boenden och för dåtiden så fantastiskt modernt att ingen panna krävde utrymme. Här gällde eluppvärmning för hela slanten. Inget att sköta, bara pröjsa och glädjas åt värmen – ända tills strömavbrottet störde friden.

Det var då mormors hemstickade raggsockor kom fram och kall ravioli direkt ur burken till barnen inte längre var ett ungkarlsskämt. Det var också då jag insåg hur mycket mer sårbart livet i staden var än det fritidsliv vi levde i Dala-stugan där brasan sprakade i både kamin, öppen spis och vedspis. Och hur länge strömavbrottet än varade i ytterligt kärva vintertider kunde ändå varm mat stå på middagsbordet och nybakat bröd förgylla frukosten.

Vägen till värme, det gemensamma huggandet, klyvandet och staplandet av veden är bara positiva minnen. Rik den som hade vedboden full när hösten kom.

Även idag, i ett helt annat och betydligt mer svåruppvämt skärgårdshus är vedspisen räddaren i nöden. Alltså den kylslagna nöden. Den som går upp först och sätter fyr i vedspisen blir dagens hjälte och värmepumpen står sig slätt i både i mys- och effektvitetskonkurrens.

      LÄS MER: Varför pratar vi om män som offer för #metoo?

Därute skulle vi överleva även om den katastrof eller det krig som myndigheter och politiker vill medvetandegöra oss om skulle bli ett faktum. Många tar varningarna på djupaste allvar och bunkrar konserver i källaren. Hur rimmar uppmaningen till ett ökat krismedvetande med att gamla vedspisar förbjuds?

Jo, jag fattar. Vedeldning är inte direkt hälsobringande men det är ju knappast så att varenda människa värmer upp sina hem med ved. Inte den främsta boven i ett långsiktigt miljöarbete.

Till glädje, men mindre konsekvent, kan vi ändå fortsätta både värma upp och mysa framför kakelugnar och öppna spisar som inte omfattas av Boverkets beslut. Brasans sprakande själ förenar sen urminnestider.  En bit av folksjälen.

Så det säger jag bara. Rör inte min vedspis!