News55

Totte Wallin: Så hanterade vi ångesten förr

Artikelbild
Totte Wallin
Totte Wallin
Uppdaterad: 17 dec. 2021Publicerad: 17 dec. 2021

Den 21:a december klockan 16:58 inträffar vintersolståndet och det vänder igen! Som jag har väntat men norr om Polcirkeln är ännu en tid polarnatt och mörkt dygnet runt. Frågan är hur vi står ut, vad gör vi med ångesten?

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Några blir deppade på hösten, andra om våren, jag har värst efter midsommar när fåglarna slutar sjunga. Tittar man på var man skriver ut mest med ångestdämpande mediciner så är det överraskande inte norr om Dalälven utan på Västkusten. Jag kan i viss mån förstå detta för under mina fyra år i landets andra stad så fanns mellan oktober och mars bara dis och vid kyla, inversion, ett lock över stan. Snö kunde det ligga på Boråsvägen och körde jag ”hem” på E20 (E3:an då) var det minusgrader och blå himmel först efter Hova.

I Stockholm har man på Mariatorget högtalare i träden med fågelsång, trots att man inte kan skilja mellan en bofink och en lövsångare. Frågan är varför när man ändå bär hörlurar och lyssnar på podden med råd från sin senaste terapeut. Kanske är det vanligare, i ”den urbana mediemedelklassen” att gå till terapeut-arkeologen för att gräva i underjaget, än man tror? Jag fick en bokidé ”Vilse i underjaget”? På reklamteve annonserar ett stort elbolag – Har du klimatångest? Ring oss ! 

Ångesten är ju inget nytt fenomen så hur gjorde man förr? Människans hela evolution har byggt på vår förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar, kanske går det nu för fort? Här om dagen såg jag på Lucia i SVT från Tällberg och blev riktigt lycklig för här fanns ”traderingen” i mörkret, en överföring av kultur med utan pekpinnar. Det var bara så vackert. Jag blev inspirerad och sökte efter julsånger på Spotify där det flesta har sitt ursprung i Tyskland och där fann jag en fantastisk gosskör från Dresden! Dresden där nästan 30 000 dog i eldstormar orsakade av engelska vedergällnings-bombningar i februari 1945 och nu fortsätter offrens ättlingar att ”tradera” denna kultur till oss som lever nu.

Man får dessutom ångestdämpande endorfiner av att både sjunga och lyssna på musik, tro mig. För en vecka sedan lyssnade jag på Lundströms bokradio som handlade om Nils Ferlin och då öppnades en lucka i hjärnan som tog mig tillbaka till barndomens femtiotal och de äldre männen som efter några snapsar och brännvinsgroggar, med rödsprängda ögon, deklamerade:

”Med många kulörta lyktor jag gick mej i världen ut. De slocknade ljudlöst och oförmärkt, och så tog det vackra slut. Jag stannade högst förlägen, allt hade ju mist sin glans! Men nu har jag gått på vägen, som kommer från Ingenstans och ringlar till Ingenstädes, i många de långa år förutan kulörta lyktor. Det är ganska svårt men det går.”

Det var vackert att sitta där och lyssna , inte för att jag förstod, men jag såg reaktionen och kontrasten mot de nötta stora arbetarnävarna. En som hette Åberg brukade alltid gå på händerna och andra läste som sagt dikter. Det var ett slags själv-medicinering utan att någon ställt en diagnos, ett sätt att ”lätta på trycket ” och tangera det obegripliga.

I början av sjuttiotalet brukade jag och mina kompisar gå på Stadshotellet i Enköping. Vid ett bord intill Enköpings Postens chefredaktör Gunnar Svärd satt poeten Harald Fors och pokulerade om livet. Harald Fors var en klarapoet och bohem, som alltid hade ett glas Parfait Amour framför sig, som han inte drack, nej det var ljuset som bröts så vackert genom den blå likören som var orsaken. Vi tyckte det var kul att prata med honom så efter några helger var vi ”stadshotellsvänner ” och fick sitta vid hans bord . Fors kom från Örebro, dialekten hade han kvar, och skrev sitt namn med små bokstäver. 

Han berättade skrönor från Klara och en natt bjöd vi hem honom på eftersläckning hemma hos mig . Jag tog fram bandspelaren och en mikrofon. Harald satte på sig sin svarta basker och sa ”här kommer poeten Harald Fors” och lät som en figur direkt från Wadköping. Detta är något av vad han berättade, ”Ferlin hade bråkat hemma i Filipstad och polisen som kallades Grisen bar poeten på ryggen in i polishuset när Ferlin griper tag i dörrkarmen och ropar Jesus red in i Jerusalem på ryggen av åsna, här rider Nils Ferlin in i finkan på ryggen av en gris”. Han fortsatte med anekdoter om vintersim i Riddarfjärden och armgång under Västerbron.

ANNONS

En gång när Ferlin fått lite stålar från en tidning ville han bjuda bröderna på kaffekask så man gick till restaurang Brända tomten. När notan kom in stod det ”20 kaffe och ett wienerbröd ” och Ferlin sa ”Vem fan har beställt wienerbröd”? 

Jag lärde mig mycket om det ogripbara  av Bengt Ivar Frank som bodde och hade sin läkarpraktik i samma hus som jag. Vi var födda samma datum med trettio års skillnad och umgicks mycket. Han levde i renässansen, målade, seglade, var uppfinnare, skrev noveller, bodde ibland på en flotte i Mälaren, med mera. När han fyllde 61 seglade han ut på haven och var borta i 15 år. En kompis mamma hade sökt ”doktor Frank ” för sin ångest och berättade. Hon hade nästan ”biktat sig” och under tiden hade ”doktorn” suttit och skrivit det som hon trodde var ett recept. När besöket var över lämnade han fram lappen som var en tecknad ängel och sa ”häng den här över sängen så blir det nog bra”. Kompisen berättade att mamman hade ramat in ängeln som hängde över sängen tills hon gick bort 95 år gammal. Bengt Ivar och jag avslutade alltid våra oförutsägbara samtal med ”tänk så det är ändå, livet” och den 23:e januari 2022 skulle han ha fyllt 100 år.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS