News55

Vem orkar tänka på krisen i Guatemala?

Artikelbild
Foto: AP Photo// Moises Castillo / Esteban Felix
Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 16 sep. 2015Publicerad: 16 sep. 2015

I Europa ligger fokus nu, av förklarliga skäl, på den akuta flyktingsituationen. Men i andra delar av världen fortgår andra kriser, som hos de flesta medierna hamnar mellan stolar.  News55s krönikör Aina Bergvall påminner oss om det politiska läget i Centralamerika i allmänhet och Guatemala i synnerhet, som på alla sätt kan betecknas som en kris.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Visst vet jag att empati har sin gräns. Intresse också. Och ideligen påpekas det att vi i svensk nyhetsförmedling och opinionsbildning bara orkar med en kris i taget. Alltså ägnar vi oss för närvarande åt invandringen, som hänger ihop med kriget och krisen i och runt Syrien. Vilket naturligtvis ska uppmärksammas, diskuteras, rapporteras.

Men på andra håll i världen händer faktiskt också saker, dramatiska saker som en ordinär svensk mediakonsument inte alls eller i alla fall mycket sällan kommer i kontakt med.

Jag tänker på Centralamerika. Med länder som slarvigt kallas bananrepubliker – jo, det odlas bananer. Med länder som plågats av inbördeskrig i årtionden. Med länder i vilka man genomfört revolution, men revolution som kommit av sig. Med länder där köandet till valurnorna är ett tvång, där man på frågan om vilket parti folk tänker rösta på får svaret: ”Det säger dom till mej när jag kommer in!”. Med länder som misshandlat och rent av försökt utrota sin ursprungsbefolkning, indianerna.

I två år bodde jag i Guatemala, i huvudstaden. Det var en blodig tid. Inte sällan fick jag här hemma frågan hur jag över huvud taget kunde vistas där. Den ekonomiska klyftan var enorm, orättvisorna i samhället tydliga. Men jag lärde mig älska det fantastiskt vackra landskapet med sina sjöar och vulkaner. Maten var god. Arbetet på Unicef roligt.

Och framför allt: det var gott om härliga människor av olika sorter, med olika färgnyans på huden, olika tjocka plånböcker …

Mycket har hänt sedan jag lämnade min lilla hyrda etta i Guatemala City och jag kan i dag bara följa händelseutvecklingen på avstånd. Nyss avgick landets president Otto Perez Molina (med ett förflutet inom militären, som så många av hans föregångare).

      LÄS MER: Sveriges nye ÖB låter sig inte skrämmas

En längre tid hade demonstrationer och protester avlöst varandra sedan utbredd korruption avslöjats. Molina fanns i toppen. Han har till och med kallats landets mest korrupta ledare någonsin, konkurrensen om den titeln är hård. Jublet på gatorna och i sociala medier lät inte vänta på sig när beskedet kom: äntligen hade folket lyckats avsätta en makthavare!

ANNONS

Än större blev förvåningen när Molina strax greps. Han sitter nu i fängelse, i väntan på rättegång. Bara en av hans företrädare, den gruvlige Efraín Rios Montt, har hamnat inför rätta tidigare. Han dömdes då för folkmord på 2000 indianer på Guatemalas landsbygd, men blev bara ett par veckor senare frigiven, eftersom allt inte ”gått rätt till” i domstolen. Ny prövning har förklarats omöjlig eftersom Rios Montt nu är dement.

Att vreden mot honom inte lagt sig kan möjligen bevisas av att i juni i år blev hans nära vän och försvarare Francisco Palomo mördad, skjuten med tolv kulor …

Den 25 oktober är det dags att rösta på president igen, i en andra valomgång. En av huvudkandidaterna, den nationalkonservative Jimmy Morales, har en bakgrund som tv-komiker, känd för rasistiska skämt. Vad det kan betyda om han skulle stå som slutgiltig segrare får mig att sända ännu en medkännande tanke till indianerna på landsbygden – inget annat land i Latinamerika har så stor andel ursprungsbefolkning som Guatemala. Vem som blir motkandidat är ännu inte avgjort, eftersom alla röster från första omgången ännu inte räknats.

      LÄS MER: Driver med kandidaten som förolämpat allt och alla

En god ledare för Guatemala skulle behöva överjordiska gåvor. Samma gäller för grannländerna i Centralamerika. Våld och kriminalitet är uppe på en svindlande nivå. Brutala gäng värvar ständigt nya medlemmar. Vanliga medborgare varnas för att gå ut efter mörkrets inbrott.

Våldet går över gränserna, i El Salvador finns också de fruktade Los Maras som i sin tur inte fruktar någonting. I Honduras största stad San Pedro Sula har man någon sorts internationellt rekord i antal mord i relation till befolkningsmängd. I Nicaragua har jublet över Sandinisternas seger över Somoza för länge sedan lagt sig. Nu råder politisk instabilitet och ekonomin är lindrigt uttryckt skakig.

Det har gått 60 år sedan Guatemala kunde kallas demokratiskt. Den gången (1954) tog det slut med en kupp stödd av USA. Sedan dess har landet sällan synts i våra medier, det tvingas jag konstatera trots att jag själv (på 80-talet) varit en av Sveriges Televisions korrespondenter på kontinenten.

      LÄS MER: Porseyd – 68 år och nyanställd utrikeskorre

ANNONS

Rigoberta Menchù fick Nobels fredspris 1992 och det ledde till enstaka reportage från Guatemalas landsbygd, eftersom hon kämpade för indianernas sak. Minns någon henne i dag?

Dessförinnan hade Miguel Angel Asturias också fått ett Nobel-pris, i litteratur 1967. Läses han nu för tiden? Hans mest kända verk heter ”Majsmänniskor” (Hombres de Maiz) och det är en titel som fortfarande kan appliceras på de flesta guatemalaner. Utan majsen, bönorna, kaffet och i någon mån bananerna skulle ingen ha överlevt allt våld, alla konflikter, alla korrumperade ledare.
Det var ett fall framåt att folkets vilja lyckades störta en maktmissbrukande president. En stor nyhet, faktiskt. Även om vi inte brytt oss …


Aina Bergvall arbetade för FN:s barnfond Unicef 1978-80 och var bosatt i Guatemala samt jobbade som korrespondent för SVT i Latinamerika 1981-85.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS