Det händer förmodligen bara en gång: Besök på en av världens bästa krogar

Fäviken Magasinet ligger en mil utanför Järpen i Jämtland. Mitt i obygden, en risig grusväg leder fram sista biten.

Hit kommer matälskare och kritiker från hela världen. Samt en och annan vanlig människa, som vi.

Och man kommer nog lika mycket för att underhållas som för att äta. De som lyckas låta firman betala besöket (förmodligen nästan alla) kan nog bokföra utgiften på nöjeskontot.

För dyrt är det, bara maten kostar 3.000 pix.

Kan lika väl kosta på mig en drink tänte jag och frågade efter en Dry Martini.

-Det har vi inte, sa den älskvärde servitören. Vi för varken gin eller vodka. Eller wiksy för den delen.

Om det är för att gästerna inte ska dricka sig fulla eller för att man ska få sälja sina viner för 250 kronor glaset vet jag inte, vågade inte fråga.

Nå, det var inte det viktigaste. Alla krogar vill profilera sig på nåt sätt. Fäviken gör det framförallt med en matlagning vi aldrig har mött någonstans. Middagen är svår att beskriva, den består av 27 rätter. Ja, ramla inte av stolen nu, vissa är inte större än en tumnagel.

Allt bärs in i högt tempo, av en armé av personal, som rör sig i en snabb och smidig koreografi, som skulle gjort lärarna på balettakademien gröna av avund. Under den inledande halvtimmen i barvåningen på det rustika magasinet hinner man bära fram buljong av svampmycel med kesmus (färiladialekt för ostmassa), kålrotssallad och ett minikex av fullkornsvete, vild öringrom i ett varmt skal av torkat grisblod, frityrkokt grishuvud (nej, inte ett helt, bara några gram) med krusbär och dragonsalt, fågelleverstanning med mältad kål, rönnbär och tussilago och “saltad sugga” (en liten bit välgödd jämtländsk gris).

Suggan.

Öringsrom i varmt skal av torkat grislblod.

Små, små bollar av friterad gris.

Sen bar det upp på övre magasinsplanet. Vackert och sparsmakat inrett, och här och där hänger en torkad skinka.

Här serveras vi en stor, god pilgrimsmussla, tillagad över björkved och enekvistar, vilande på lokal mossa:

Musslan ligger och kokar i sitt skal….

… och ser utså här, när den är färdig och skalet lyfts av.

Sen kommer mer från havet, mycket mer. Närmast en fin bit torsk, tyvärr helt osaltad, men med en liten klick smör, i sitt kokspad:

Därpå ett fett och fint grillat ostron, en liten surdegspannkaka med torkad tång och köttsmör, en lupingratäng, en liten islandsmussla med lingon och så ett vaktelägg konserverat i aska med sås av torkad öring och picklad ringblomma. Man får skala bort askan själv och vara noga med att inte svärta ner sin – evetuellt – vita skjorta.

Vit är i alla fall sparrisen som följer, med en härlig sås på smör och rostad havre (!):

Lite tidigare har vi presenteras den köttbit som ska dyka upp strax:

Uppskuren ser den lilla fläskbiten ut så här:

Som mellanspel sen: en “fläsklevermacka”. Vilket visar sig vara en halvt frimärksstor brödbit med ett par gram läcker grislevermousse.

Desserterna är bl.a. – jag får nog hoppa över några här, det tar aldrig slut – kalvdans och älgört, skivor av rå jordärtskocka och rostat spannmål, en sked ensilageglass, rabarber bakad i pärlsocker, vildhallonis (man får en tesked direkt av servitören), potatisdrömmar, märgpudding, en liten paj av björksavssirap och torkat renkött – och så vidare i all oändlighet. Puddingen eldas först, innan man häller över en klick frusen mjölk:

Puh!

Har du läst ända hit så är du numera legitimerad matnörd, hej kompis! Och då förstår du också att det mesta av det beskrivna serveras i så små portioner, att man knappt hinner förnimma smaken, än mindre ta en tugga till.

Men upplevelsen är unik, och mannen som skapat alltsammans är förstås ett geni. Han heter Magnus Nilsson, är bara 36 år men ska redan pensionera sig (!). Vid årsslutet bommar han igen krogen och blir äppelodlare och familjefar i sydsverige.

Det känns exklusivt att ha fått prova hans matkonster innan han lägger sleven på hyllan.