Signe var, som man säger, ”pigg och kry” i det längsta. Kroppen orkade förvånansvärt mycket om man betänker att den hängt med i åttio år. Knoppen hade också hållit sig tämligen fräsch. Men så började saker hända, saker som kändes nya och hotande.
Naturligtvis hade demens inte funnits med i deras tankevärld
Mest läst i kategorin
Plötsligt tvekade hon: skulle hon köra till höger eller vänster i korsningen när hon var på väg hem från Ica? Bodde hennes son verkligen i det där röda huset? Hade någon möblerat om vardagsrummet? Frågorna dök ideligen upp. Korsordet, som varit en trogen vän i åratal, blev motsträvigt. Vad hette asagudarnas gris nu igen, åtta bokstäver? Jo, den hette Särimner, också fjärde gången hon bad om hjälp med lösningen.
Läkarbesöket var oundvikligt. Bilförartestet också. Signe fnös åt frågorna. Hon som kört bil prickfritt i över sextio år, skulle hon behöva svara på sådant trams! Men underkänd blev hon förstås. Och när Nils tog bilnyckeln ur hennes hand blev hon arg, tvärilsken, helt enkelt.
LÄS MER: Ny metod för att upptäcka demens
Nils, som sett utvecklingen, fick nya problem. Visst glömde väl också han ett och annat med ålderns rätt. Men Signe tog vilsenheten till ständigt nya höjder. Och när maken försökte förklara, mildra, blev hon ännu argare. Det gick bättre när andra var närvarande. Faktiskt började Nils bäva för att vara ensam med kvinnan han levt ett långt liv med. Bjöd grannarna på kaffe stannade Nils och Signe kvar så länge det nånsin gick.
Lunch på restaurang bjöd en stunds respit. Hemma satte han snabbt på teven, i hopp om att något skulle fånga hustruns intresse. Matlagningsprogram kunde hon titta på, kommentera – för att i nästa sekund undra vad det egentligen var för rätter som låg på de vackra tallrikarna i rutan.
Tidigare hade hon varit både flitig och skicklig i köket, bakat matbröd och småkakor, slängt ihop en rulltårta i förbifarten, gjort grytor och gratänger. Nu fanns inte initiativet där. Signe gick gärna och la sig på sängen i stället, med ansiktet mot väggen. Kanske somnade hon, kanske inte.
LÄS MER: Att måla håller Gunnar vid liv
På morgnarna gick Signe upp tidigt. Hon stannade minst en halvtimme i badrummet, det gjorde hon inte ens på den tiden hon ”satte på sig ansiktet” innan hon gick till jobbet. Nu tjuvlyssnade Nils vid dörren för att förvissa sig om att hon borstade tänderna. När han påminde henne om att hon inte gjort det blev hon förstås tvärarg, igen. Påpekade han, försiktigt, att hon nog inte duschat på fem dagar upprepades historien.
Barnbarnen, som varit hennes ögonstenar, upplevde ilskeutbrotten och blev reserverade. När Signe slängde igen en dörr i ansiktet på Nils i deras närvaro krävde ungarna att genast bli hämtade av mamma. Kärleken, skratten, förtroligheten som varit så självklar suddades ut.
Parets dotter tyckte sig ha lösningen. Mor och far borde flytta in till tätorten. Där fanns gamla bekanta att umgås med! Fast hon hade nog inte tänkt tanken ut. Att om man är på väg mot sin nittionde födelsedag och beslutar om flytt hinner man kanske inte ens packa upp på nya adressen innan de där vännerna från förr också flyttat, fast till graven.
LÄS MER: Har du också börjat “dödsstäda”?
Signe och Nils träffades och blev ett par redan i tonåren. En gång många år senare fick de frågan om de någonsin ångrat att de gift sig med varandra. Då svarade båda med en mun: Nej, aldrig en minut, inte en sekund.
Nils har svårt att minnas den sinnesstämningen idag. Naturligtvis hade demens inte funnits med i deras tankevärld. Och lika självklart hade de aldrig funderat på hur deras roller skulle förändras om en av dem blev sjuk.
Nu är han inte längre make, man, partner, bäste vän. Han är vakt och vårdare. Vardagen är tung, färgerna bara grå. Ingenting är roligt längre.
LÄS MER: När leden glesnar – historien om Lasse
Han tittar bort mot Signe i soffhörnet. En tunn salivsträng är på väg från hennes hängande haka ner till bröstet. Hur länge ska han orka? Han tar insomningspiller han fick av husläkaren när han sagt att han sov oroligt. Signes mediciner som hon själv inte kan hålla ordning på fyller en hel dosett. Ibland tänker han att bromsmedicinen trots allt har lite effekt. Men de positiva ögonblicken är få.
Hur ser framtiden ut för paret? Vad är lösningen? Kan och bör barnen göra mer?
Ska Signe in på institution? Är hon ”tillräckligt sjuk”? Får Nils följa med, om han vill? Tar samhället kostnaderna eller är det sparkapitalet (om det finns) som ryker?
Ensam är inte stark i deras situation. Vad är alternativen?
Listan på frågor blir snabbt lång. Och rätt som det är kan det vara din tur att ställa dem.
(Signe och Nils heter egentligen något annat).
FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet