Någonting hände med ”vår” tiggare Viktor

Han sitter på en plastback, som han täckt med en ihopvikt filt och muggen står på marken.

Viktor kommer från Bulgarien och bor på parkeringen ett par hundra meter bort. Vi pratar med varandra när vi ses – på det stappliga språk som vuxit fram mellan oss eftersom varken vi eller han förstår varandras modersmål. Han tycks ha en familj i sitt hemland, fru och tre barn. Men hur han hamnade i just den här svenska avkroken, utanför just den här Lidlbutiken, det är en gåta.

      LÄS MER: Är det detta som kallas för utanförskap?

En gång när vi kom dit talade Viktor med sin familj i mobilen. Såg bekymrad ut. Så vitt vi förstod handlade det om att ett av hans tre barn var sjukt. Han pekade mot sin mage, höger sida. Skulle det opereras? Och här satt han, barnafadern, trehundra mil bort med en pappmugg vid fötterna.

Ibland hjälper Viktor någon ofärdig kund som har svårt att gå med kassarna eller påpekar för personalen att pantmaskinen slutat fungera.

Viktor är en stolt person. När någon ger honom några mynt eller en sedel är det som om han inte ser det. Han tittar åt sidan, ut i luften. Låter det ske. Är det ett sätt att inte känna sig förnedrad, trots att han sitter här längst ner på samhällsstegen?

      LÄS MER: Vi har införlivat synen av tiggare i våra liv – vad gör vi nu?

En gång såg vi att samhällets tiggare, Viktor och de som satt utanför Ica, Konsum, Apoteket, Hemköp och Systemet strax efter sex blev hämtade i en skruttig folkvagnsbuss utanför stationen för att köras sex mil norrut. Hur livet såg ut där har vi ingen aning om. Hur levde de, var bodde de?

Men så hände något med Viktor. Vi tyckte att han förändrades, vemodet blev större. Ärren över näsan och i pannan syntes tydligare. Han berättade att han flyttat till parkeringsplatsen ett par hundra meter bort. Vi undrade varför men fick inget svar som vi förstod.

När sommaren var på intågande var sorgen i hans ansikte som bortblåst. Han var uppskruvat glad, lite påklistrat glättig och det var som om han anpassade sig till omgivningen och Lidls kunder. De kom nu i solglasögon och piratbyxor och lastade sina kundvagnar med grillkol och marinerade flintastekar.

      LÄS MER: Därför vill jag inte ha samtal från människor som vill åt mina pengar

Strax före midsommar hade också Viktor svidat om. Nu satt han på plastbacken i kortbyxor och med solglasögon på kepsen. Vinkade glatt när vi kom. Han skulle snart åka hem, sa han. På semester. Havet. Flygplan. Direkt till Sofia. Med armarna och stora gester visade Viktor hur planet flög och hur han skulle simma i havet. Också han skulle ha semester. Sa han.

Viktor skulle åka strax efter midsommar, runt den 25:e juni, sa han när vi sågs dagen före den svenskaste av högtider.

      LÄS MER: Ögonen går vilse i hyllan – var är min yoghurt?

”Glad midsommar!” sa han när vi skildes.

Var hade han lärt sig det?

Men när vi kom dit i början av juli satt Viktor fortfarande på sin plastback. Nej, han hade inte kunnat åka som planerat. Hade blivit bestulen på sina pengar. Sa han. Åka sen, sa han.

Ärren i ansiktet syntes ännu tydligare. Tandgluggarna likaså. Leendet var borta. Drömmen om semester, flygresa, hav, att nästan vara en av oss var som bortblåst.

Vi undrar vad som hände. Var Viktors berättelse en dröm? Ett behov att vara som vi andra. Eller punkterade någon en dröm som nästan var på väg att förverkligas?