Så beter man sig inte som middagsgäst

Hur kul är det att planera en god middag, duka vackert och se fram emot en glad kväll, när några gäster nödvändigt måste ägna delar av aftonen åt att klaga på varandra – och dessutom kanske försöka värva ”sympatisörer” bland de andra gästerna?

Har det aldrig hänt dig? Då har du haft tur.

Jag är konservativ nog att tycka att när man blir bortbjuden på middag eller kalas, så gör man sitt yttersta för att bidra till en god stämning. Klär sig lite extra fint, tar med en gåva och bidrar till samtalet med roliga historier, missförstånd eller egna galna misstag.
Och man håller definitivt inte på och pillar på sin mobil.

När äldre generationer förr bjöd till fest fanns det – i alla fall i min släkt – underförstådda regler. Inte prata politik, religion eller pengar. ”Det skulle ju bli en trevlig kväll!” Så långt vill jag inte gå, tvärtom. En eldfängd diskussion är uppiggande, i synnerhet om den leder till nya insikter. Men det är något helt annat än äkta pars gnäll på den lagvigdes tillkortakommanden. Det blir bara pinsamt, för alla parter.

Bättre blir det inte heller när någon talar illa om sin partner, bara för att denne inte är närvarande. Jag har ingen erfarenhet av hur det låter på kill-/herrmiddagar, men har varit på en och annan tjej-/dammiddag, där många gjort sig lustiga över sin sambo/äkta hälft. Så gör man inte, tycker jag, och så gör vi inte heller i mina kvinnliga nätverk.

Tillvaron är stundtals tung ändå, nyhetsmedia verkar leva på att upphetsat servera elände och många av oss 55+-går med konstant oro för egen och andras hälsa.

Med åren har jag alltmer kommit att uppskatta gammaldags artighet och vänlighet. Barn som ser mig i ögonen och säger ”hej”, medmänniskor som håller upp dörrar, bekanta som stannar på gatan för en liten pratstund även om tiden är knapp, vänner som skriver kort och brev, som ger komplimanger – och som gör sitt bästa för att bidra till god stämning.

Med åren har jag också fått allt svårare för s k underhållningsvåld. Jag skulle aldrig drömma om att se en skräckfilm, jag lockas inte längre av att läsa blodiga deckare och får ont i magen av de grymma ”rollspel” som många barn, ibland bara 6-7 år, lätt plockar fram i mobilen.

Tro mig, jag har inte blivit världsfrånvänd. Bara mer känslig. Kraften, ilskan och viljan att förändra världen är intakta. Men för att kunna fortsätta kämpa behöver jag glada och positiva människor i min närhet. Andras gnäll står jag inte ut med, jag har nog med mitt eget!