Så blev jag modig

Alla visste bättre. Mycket bättre. Det handlade om att underordna sig. Inte ställa krav. Överlåta sitt liv på de som visste bättre. Och de var ju ganska många. Underordnar man sig blir man ängslig och rädd och osäker. Det var jag. Jag ställde inga krav. Jag gjorde som jag blev tillsagd.

När jag var 12 år opererades jag för en hjärntumör. Vilket fick till följd att jag blev väldigt försiktig. Så förutom ovan beskriven rädsla plussade jag nu även på rädsla för att skada huvudet. Vilket fick till följd att jag slutade med all idrott. Då fanns det inte så mycket kvar att ägna sig åt. Är du rädd trycker du ner det som du känner, du litar inte riktigt på dina sinnen. ”Han som tittade på mig där, tittade han inte lite argt? Jo, det gjorde han nog. Och min dröm är ju att bli journalist, men det går väl inte. Nej, det tror jag inte.” Och vips så har du där en drömmedborgare som gör precis och exakt som myndigheterna vill och säger. Så praktiskt.

När jag är 17 år får jag, via en annons och diverse provfilmningar, en roll i en tv-serie som heter ”Lycka Till”. Och då händer det något. Plötsligt blir jag viktig. Plötsligt blir jag intressant. Och plötsligt är det skådespelare jag skall bli. Jag kommer in på scenskolan i Stockholm, får en huvudroll i tv-serien ”Xerxes” och en anställning på Dramaten. Och där gör sig modersmjölken gällande igen, utan att jag riktigt förstår det. Jag omges av oerhört namnkunniga aktörer, regissörer och teaterchefer som naturligtvis vet oerhört mycket bättre än mig. På alla plan. Och alla de där auktoriteterna från Gubbängen på 60-talet är tillbaka. Som i ett nafs. Och jag protesterar inte. Jag tar de småroller jag får. Tack. Tack. Tack. Och Tack än en gång. Och tack för att jag får vara med. Sa jag Tack förresten?

Så plötsligt kommer den; CHANSEN. Den stora CHANSEN. Huvudrollen i en Strindbergspjäs, men teaterns största skådespelare. Och det går inget bra för mig. Hemska recensioner. Jag sätts i frysbox. Jag är plötsligt definierad som en usel skådespelare, en sådan man inte vill ha med i produktionerna, en sådan som aldrig någonsin kommer befinna sig högt upp i rollistan igen.

Finito. The End. Dra ner ridån. Fort

Och HÄR, vid 30 års ålder, infinner sig ett livsavgörande ögonblick i mitt liv. Ett val. Ett val för de dagar, månader och år jag har kvar. Ska jag fortsätta vara rädd eller ska jag sträva efter att bli modig? Det är frågan. DET ÄR FRÅGAN! Min mycket begåvade hustru hävdar att ”eftersom du tycker om att snacka, så kan du väl göra en monolog” Och jag är rädd, vill inte sticka ut hakan och få en smäll till, så jag avfärdar hennes förslag. Men så dyker den där frågan upp: Ska jag fortsätta vara rädd eller ska jag sträva efter att bli modig? Jag går till bokhyllan och hittar ”Ondskan” av Jan Guillou, som jag tycker är en väldigt bra roman. Jag börjar bearbeta den till monolog, har min fru som regissör/yttre öga. Det blir en premiär lite i skymundan på Dramaten. Och en hejdundrande succé. Jag har idag gjort ”Ondskan” 750 gånger. Gjort andra monologer och föreläsningar vid ungefär 2000 tillfällen. Och ursprunget är inte att jag är så jävla bra. Jag BLEV bra för att jag strävade efter att vara modig. Och så försöker jag leva mitt liv från den dagen jag bestämde mig. Jag är idag 59. Och det klart att livet inte, yrkesmässigt, har gått som på räls, men då sätter jag mig inte på stationen och tycker att allt är förjäkligt. (Jo, kanske. En dag eller två.) Sedan går jag till den elektroniska tidtabellen och ser om det går något nytt tåg. Och det gör det. Alltid.

Jag älskar fotboll. Mitt favoritlag är Hammarby. Jag tar kontakt med min idol Kennedy Bakircioglu för att fråga om jag får skriva en bok om honom och hans liv. Jag gör inte det för att jag är rädd, jag gör det för att jag strävar efter att bli modig. Jag var inte så uppkäftig första gången vi träffades, innan allt var bestämt och klart, verkligen inte. Men han kan inte mer än säga nej. Han sa ja. I november 2015 kom ”Säg Oh Ah Kennedy” ut. Inte för att jag var rädd utan för att jag strävade efter att vara modig. Jag har fortfarande min uppväxt i ryggmärgen. Det kommer jag alltid att ha. Med en tvekan rörande min egen förmåga. Jag som bara är en elektrikerson från tunnelbanans gröna linje. (När jag skriver det här tänker jag att redaktören för news55 med största säkerhet kommer att refusera detta inlägg. Det är för dåligt. På för låg nivå. Ointressant.)

Skillnaden jämfört med för 35 år sedan är att jag idag skulle säga; ”Okey, du gör som du vill. Det är du som bestämmer. Det är din sida” Men jag skulle tänka: ”Är du säker på det? Att du vet bättre än mig. Är du helt jävla säker på det” Och så skulle jag leta efter en annan dörr att knacka på. Att sträva bort från rädslan, till att vara modig, har nämligen gett mig något livsviktigt; EGENVÄRDE! Jag är inte längre helt säker på att läraren, läkaren, prästen och alla de andra vet bättre än mig om hur livet ska levas. Det kanske jag också har en aning om. Och det har också DU som läser detta insikter om. Det är jag helt säker på. Lita på den magkänsla du har. Sträva alltid efter att vara modig. Alltid. Jag menar, vad är alternativet?

Jag har ett motto jag lever efter. Det sägs att ursprunget är indianledaren Zapata. Han säger:

”Jag dör hellre stående, än lever mitt liv på knä!” Det är inte dumt. De orden kommer jag att ha i bakhuvudet den tid jag har kvar.