News55

Suzanne Axell: Därför hade min mamma förtjänat en bättre behandling

Foto Johanna Norin
Foto Johanna Norin
Suzanne Axell
Suzanne Axell
Uppdaterad: 25 apr. 2024Publicerad: 13 jan. 2022

Är det alltid så enkelt som det sägs,att ta sig till vårdcentralen? Hur tufft kan det vara för den som blivit äldre och behöver omsorg? Och hur gör den som är ensam i världen? Suzanne Axell berättar om märkliga saker när hennes mamma skulle till vårdcentralen.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

”Den friske har många önskningar-den sjuke bara en”, säger ett gammalt klokt svenskt ordspråk, och det stämmer.

När man behöver hjälp dock, vad gör man då? ”Det är bara att gå till vårdcentralen”, har välmenande doktorer sagt i TV, och jag har stått bredvid.

Men är det så?

Jag sökte tid för min 86-åriga mamma vid en av Stockholms största vårdcentraler. Efter tre samtal kom jag äntligen till rätt person som sa:

”Tyvärr, vi har ingen tid för Anita förrän om fyra veckor…”

Tiden gick, och så kom då dagen då hon skulle dit, och jag var med som sällskap.

Först visades vi till fel provtagningslabb, så det blev nya trappor, nya korridorer, nya steg för en 86-åring som ändå är hyfsat pigg. Och väntan när vi äntligen kom rätt till slut.

 Väl inne i provtagningsbåset klämmer sig en sjuksyster in och frågar ” Varför slutade du på ”Fråga Doktorn”? i  båset, mitt under provtagningen… Mamma såg förvånad ut.

ANNONS

Klockan 14 skulle läkaren ta emot. Klockan 14:35 knackar jag på dörren till hans rum och undrar om han glömt bort oss? Nej då, han satt fortfarande i samtal med patienterna som hade tiden innan. 14:45 kom vi äntligen in. Tre kvarts väntan med att glo på den trista konsten på väggarna.

Väl inne stirrade doktorn mer på datorn än på mamma. Jag bad om B-vitamin till henne och näringsdryck. Nja… det kanske han kunde skriva ut när provsvaren kom.

10 minuter senare var vi ute igen. ”Varför skulle jag gå hit”? sa mamma. Jag hade inget bra svar.

Provsvaren kom aldrig. Jag fick ringa och be om dem tio dagar senare. Vid besök på apoteket hade ST-läkaren INTE skrivit ut vare sig vitaminerna, eller näringsdrycken. Ingenting hade hänt.

Mamma fick arbeta hårt genom hela livet tills hon var 67. Hon hade ibland två arbeten för att kunna försörja oss, hennes tre flickor när andra svek. Hon betalade skatt hela livet och smet aldrig undan, gjorde rätt för sig som man sa i min släkt och förtjänar en bättre behandling. Nu när hon är gammal och förtjänat stöd och hjälp av samhället tycker jag inte riktigt hon får den stöd och hjälp hon som hon förtjänar.

”Det är bara att gå till vårdcentralen…”

Min mamma, och många andra äldre i Sverige kan konstatera att DET inte är sant.

Suzanne Axell

ANNONS
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS