Äntligen vill jag utbrista. En diskussion om polis, säkerhetsbransch och trygghet verkar vara på gång. Det har under lång tid förbryllat mig att bilden av folkhemmet och våldsmonopolet överlevt i den politiska debatten eftersom polisen sedan ett antal årtionden inte längre har det monopol som omhuldas av många folkvalda. Och jag tror jag vet vad jag talar om efter åren som Rikspolischef och nu åren som ordförande för de privata bolagens branschorganisation vad avser säkerhet (SäkerhetsBranschen). Från att grovt förenklat ha ett A-lag vad gäller säkerhetsfrågor i form av polisen och ett B-lag för samma arbete vad gäller privata bolag har vi idag en situation med två strukturer som bägge kännetecknas av professionalitet men med olika bakgrund och roller. Vi talar om specialister med överlappande kapacitet men med delvis sammanfallande kompetens. Varför har det blivit så?
Mest läst i kategorin
Det finns många förklaringar men en är att det upplevda behovet av säkerhet är större i dagens samhälle och mer mångfacetterat. Polisen kan inte ensam leverera trygghet vilket lett till framväxten av en stor privatsäkerhetsindustri. I dag kan den uppskattas till cirka 30 000 par ögon vilket är oerhört mycket mer än vad polismakten kan leverera. När jag var rikspolischef var proportionerna de omvända. Och denna förändring har skett utan egentlig politisk diskussion. Orsaken är troligen att det offentliga systemet inte finansiellt kan, och i framtiden inte kommer att kunna, leverera en polismakt som kan leva upp till det behov medborgarna känner.
Detta leder till vissa slående paradoxer som att åtskilliga kommuner idag betalar två gånger för att få samma tjänst utförd. En gång till staten för polisiära resurser utan leverans och ytterligare en gång till den privata sektorn för att få tjänsten utförd! Det kan gälla mycket från närpolisverksamhet till olika former av ordningshållning på allmän plats och förebyggande arbete. Paradoxen för polisen blir än större av att försöka leverera lokal trygghet i en centraliserad struktur.
Jag tror inte lösningen ligger i att återvända till gamla lösningar utan att finna nya samverkansformer där renodling av polisarbete står i centrum. Tala mindre om antalet poliser och hur de ska organiseras. Vrid diskussionen mot vad polisen kan och bör göra och på vilket sätt vi i privat säkerhetsindustri kan avlasta resp. bryta ny mark. Och då är det långt ifrån säkert att dagens uppdelning är den ideala eftersom den inte varit föremål för ett analytiskt tänkande. Jag tycker jag har ett antal exempel på detta från områden som bevakning, utredning och teknisk utrustning. Och för övrigt också inom idrottens område vilket jag upplevt som ordförande för Riksidrottsförbundet. Liksom inom området lagstiftning och förordningar av olika dignitet. Och vad ni än gör: sänk inte utbildningskraven för poliser eller försök skaffa andrahandspoliser av typ beredskapspoliser. Låt oss se om vi tillsammans kan göra Sverige tryggare. Vi finns ju på plats och skulle ganska snabbt kunna avlasta.
FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet
