Fokusera på kompetens istället för ålder

De nuvarande bäst-före-datumen på oss människor i arbetslivet har helt uppenbart samma fördummande effekt eftersom vi på löpande band kastar bort massor av värdefull kompetens i förtid. Jag kallar därför detta ålderssjuka fenomen för Det Stora Kompetenssvinnet – och det måste få ett stopp.

Hur kommer det sig att samtidigt som vi blir äldre, fler och friskare – trots en komplex och orolig värld där erfarenhet borde vara viktigare än någonsin – så har äldre personer allt svårare att hävda sig i arbetslivet? Det är en fråga som fångat mitt intresse. Med mina 44 år kan jag på papperet verka lite ung för att driva denna fråga, men jag tänker precis tvärtom. Jag är mitt i livet och har närmare till både den yngre och den äldre generationen, talar inte främst i egen sak utan kan koncentrera mig på att få de olika åldersgrupperna att mötas och samarbeta.

Åldersdiskriminering kan bero på osäkerhet, okunskap till rena attitydproblem. Men jag skulle även vilja lyfta en annan orsak: Pensionsgränsen, det vill säga den vi inte sätter själva. När den allmänna bilden är att vi ska arbeta till en viss ålder, säg 67, så skapas en mental bäst-före-gräns betydligt tidigare. HR-chefer och rekryterare börjar räkna krasst på antal år kvar och sortera bort kandidater som anses vara ”over the hill” redan vid 47.

Min skomakare förklarade en gång hur mycket längre skor håller om man varvar två par istället för att slita ner ett par i taget. Hur mycket skor vinner på att vila – och att de behöver regelbunden omtanke för att må bra. Uttrycket ”att flänga runt som ett torrt skinn” är alltså inget att sträva efter, men fullt applicerbart på våra arbetande liv.

I framtiden behöver vi tänka in både två och tre karriärer under en livstid, ibland parallellt löpande. Det kan låta stressande, men tvärtom kan det vara ett sätt att inte slita ut oss i förtid (jämför med skoexemplet). Vi kommer nämligen både kunna och behöva arbeta längre än den idag satta pensionsgränsen.

Åldersdiskriminering – uppåt och nedåt – är en delvis dold sjukdom som är mycket skadlig för samhället, eftersom den undergräver respekten för både kompetens, erfarenhet och varandra. Går den att bota? JA, jag är övertygad om det. Här är fem punkter att sätta igång med:

1. Nyansera vårt synsätt på ålder. Främst genom att prata öppet om den. Vi måste lyssna in var oron finns hos både arbetsgivare och arbetssökande, för att kunna tackla problemet.
2. Samarbeta bättre över generationsgränserna. Praktisera större åldersspridning i vardagen samt då och då medvetet vända på det förväntade ledarskapet. Om äldre oftare lär sig ledas av yngre och de yngre i sin tur känner att de kan få stöd av de seniorer de leder så byggs förtroende åt båda håll.
3. Nya mentala bilder av flera karriärer i livet. Fler möjligheter att fortbilda sig sent i livet och mer effektiv kommunikation som uppmuntrar till detta och får oss att se bortom pensionsgränsen.
4. Ökat fokus på mentorskap och nya former av sådant. Mentorskap ger förutsättningar för en sund framgångskurva och minskar risken för utbrändhet till följd av stress, överbelastning och dålig självkänsla hos både yngre och äldre talanger. För jo, självklart kan talang vakna när som helst i livet.
5. Politiska reformer som är bättre anpassade till en allt större vilja att fortsätta arbeta så länge man vill. Detta bör kompenseras av andra politiska reformer som stöttar personer som vill men inte kan fortsätta, exempelvis av hälsoskäl.

Se dessa fem punkter inte som lösningen på problemet utan som fokusområden för att ge sig på det kompetenssvinn ålderismen skapat. Det här är ett mångbottnat problem med djupa rötter. Men när det gäller stora, svåra uppgifter finns en bra grundregel och den lyder: tänk stort, börja i liten skala – men framförallt – sätt igång!

John Mellkvist

Head of Future and Strategy
Mindmakers PR