Jan Eliasson om drivkraften: "Bilderna återkommer"

Före detta diplomaten och politikern Jan Eliasson, 82, var generalsekreterare i FN 2012–2016 och har under stora delar av sitt liv valt att göra gott för andra. Nu är han aktuell med boken ”Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst ” där han önskar att framför allt unga människor och politiker läser hans alster.

Trots att han växte upp under enkla förhållanden i Göteborg i en enrumslägenhet menar toppdiplomaten att han haft en enorm tur med stöttande men också pushande föräldrar som gav sönerna allt de inte själva fick.

– Mamma och pappa var fantastiska, konstaterar han med ömhet i rösten. Båda två var väldigt begåvade, men ingen av dem fick någonsin chansen att förverkliga sina yrkesdrömmar. I stället satsade de allt på att jag och min bror Roger skulle få de möjligheter som de själva saknat. Jag hade ett förväntanstryck på mig att göra något meningsfullt av mitt liv, berättar han i Hemtrevligt.

Jan har ett starkt minne av sin pappa som visade honom bilder från tidningen på utmärglade fångar i de tyska koncentrationslägren medan hans mamma tyckte det var lite väl starka bilder för den unge sonen.

– ”Det är precis det jag vill”, svarade pappa. Och så blev det också. När jag senare har besökt flyktingläger och sett torterade människor har de där bilderna återkommit för mitt inre. Jag visste tidigt att jag ville göra största möjliga nytta för andra människor och arbeta i den anda som mamma och pappa önskade.

Jan gick ett år på high school i USA, en vistelse som kom att vara betydande för hans fortsatta karriär och efter tre år på Handelshögskolan i Göteborg kom han in UD:s aspirantutbildning. Därefter följde stationeringar i Paris, Bonn, Washington DC och Harare och Jan fick uppleva några av de värsta situationer han någonsin varit med om men som också har gett honom drivkraften att fortsätta sitt viktiga arbete.  Svältkatastrofen i Somalia 1992 var inget undantag.

– Vi plockade upp döende barn längs vägarna. Många av dem klarade sig inte. Utanför sjukhuslägren låg säckar i olika storlekar – de stora var för de vuxna dödsoffren och de små för barnen. Tre av mina medarbetare blev så deprimerade att de var tvungna att åka hem. Då sa en av läkarna som fanns på plats något till mig som jag tog fasta på: “Vrede är en bättre känsla än förtvivlan. Låt det bli din motor.