Så levde drömmen hos min 100-årige släkting

Han var gift med min faster och fanns i mitt liv när jag föddes. Jag tyckte om att träffa honom, möta hans stadiga blick och lyssna till hans distinkta röst. Hans ateljé var en spännande plats som luktade gott av oljefärger och terpentin. Och mitt i röran stod han själv i fläckig målarrock och svart basker. 

Men det är längesedan. På senare år brukade vi ses på hemmet där han bodde, i den pyttelilla lägenheten. Den som numera var hans universum. Här hade han samlat det som fanns kvar av livet, flera hundra målningar. De hängde på väggarna, stod längs väggarna, i hallen och inne på toaletten. Han kallade dem sina barn, arbetade med dem, lagade dem, signerade dem. 

Som 16-åring kom han till Stockholm från Eksjö med en längtan om att bli konstnär. Han fick arbete på Tempo, där han dekorerade skyltfönstren, men behöll drömmen om att bli ”riktig” konstnär. 

Bara tre år senare kom han in på Otte Skölds målarskola, for till Frankrike, utbildade sig, kämpade sig in i konstvärlden. Kunde ha uställningar och fick goda recensioner.

Efter ett långt och expansivt liv krympte så småningom tillvaron till dessa få kvadratmeter. Men farbror G var nöjd, svepte med handen ut mot den lilla balkongen och utbrast varje gång: ”Är det inte fantastiskt!”

Där nere låg Mälaren, Essingeöarna. Han kunde följa årstidernas växlingar, men inte längre gå ut. Kroppen hindrade honom. Men han njöt av att från sjätte våningen se över vattnet.

När jag kom brukade han möta mig med rullatorn i entrén. Alltid välklädd, i svart basker eller vit linnekeps beroende på årstiden. I bröstfickan på kavajen satt näsduken, röd som en vallmo.

Jag lyssnade på honom när han summerade sitt liv och talade om framtiden. ”Tiden är utmätt nu, det är bråttom”, brukade han säga.

Livet hade bitvis varit hårt mot honom, svekfullt och grymt. Men han ältade inga oförrätter. Livet var arbete, alltid. Hans bränsle var nu det goda han fick uppleva när hemtjänstens ”flickor” satt hos honom en stund och pratade. Han bjöd dem på saft och kex. Kallade dem sina barnbarn. Han gladdes när de egna barnbarnen besökte honom, när den yngsta sjöng för honom. 

Farbror G såg fram mot den stora finalen. Om några år skulle han fylla 100 och då skulle han ha utställning på Liljevalchs. Som han påstod var ett löfte. Eller var det en önskedröm?

Senaste gången vi sågs hade han tappat mycket av sin kraft. Den som jag trodde aldrig skulle sina. Synen var nästan borta. Han kunde inte längre urskilja sina tavlor, som hängde överallt i hemmets korridorer. Han kunde inte längre se sig i spegeln och ansa sitt skägg. Kunde inte längre välja kläder. Han satt i rullstolen klädd i grön fleecetröja och foppatofflor. En röd pappersservett stack ut vid bröstet. Han trevade sig fram med hjälp av  rullstolen. Men hans röst var densamma. Distinkt. Med ett uns av den småländska som aldrig försvann.

Så kom dagen då farbror G fyllde hundra. Den hårda kölden hade äntligen gett vika, det töade ute. Personalen såg till att han firades och Coronan stoppade oss andra från att komma dit.

”Vilken underbar dag!” sa han när jag ringde. 

Han hade blivit så uppvaktad, så firad, så ihågkommen. Till och med kungen hade skickat gratulationer. ”Och det var väl inte mer än rätt”, tyckte den gamle republikanen. Nu var han trött, orkade inte prata. Men han ville snart ses, sa han. ”Vi har ju så mycket att prata om.”

Men när den vackraste årstiden var på väg somnade farbror G in. Stillsamt i sin säng. Han blev etthundra år och två månader.

Det blev aldrig någon utställning på Liljevalchs.

En vacker dag i maj skulle vi säga adjö till den äldste i vår släkt, käraste farbror G.  Kyrkogårdens grönska var skir och människor satt med plasttråg i famnen och åt sin köpta lunch.

Inne i kyrkan stod farbror G:s ljusa urna, omgärdad av blommor. Hans yngsta barnbarn sjöng för honom, så som hon brukade när de sågs. ”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar”.