Jan Scherman: Dags för en äldrerevolt

Har någon krävt att vi en gång för alla kastar ut ålderismen och slänger in en fördomsfri syn på hur fler ska kunna fortsätta jobba i ett samhälle där det saknas människor i vården, i skolan och i industrin? Nix, det är tyst. Knäpp tyst. 

Egentligen är det tvärtom. Fördomarna frodas. De negativa attityderna blir fler och värre. 

Häromdagen läste jag en krönika i Aftonbladet av en Tone Schunnesson som kallar Johan Pehrsson ”gubbe” och drar slutsatsen han är ett ”exempel på populismens och sexismens perfekt ondskefulla harmoni.” Hoppsan!? Gubbar är som bekant gamla och om gamlingar kan man skriva vad f–n som helst. Gummor och gamla tanter får sig också sina bottennoteringar, som blir en del av det offentliga samtalet.

 Jag har inga problem med bottenlöst låg nivå. Det är ju numera legio lite överallt. Nej, problemet är det där föraktfulla om att år som läggs till år inte blir kunskap i form av ovärderlig erfarenhet. 

Det har närmast blivit en innegrej att på ett förnedrande sätt skoja om äldres tillkortakommanden. I våras konstaterade författaren Ann Heberlein att äldre kulturmän som hon försökt ha sex med inte kunde få resning på sitt könsorgan. Det skedde i krönikörtext i SvD. Kulturchefen Lisa Irenius på samma tidning tyckte i sin veckosammanfattning att Heberlein skrivit en rolig text. Jag hade själv inte så svårt att hålla mig för skratt. Sex på äldre dagar är kanske inte samma sak som i yngre, och kanske mår bra av ett uns seriositet.

Jag tillhör dem som tycker att yttrandefriheten innebär frihet att skoja om allting. Men den ger också alla den självklara rätten att opponera. Särskilt när det uppenbarar sig systematik i fördomar. Mot äldre.

När äldre räknas så blir det också ofta lite vid sidan av. Och med ett överseende leende på läpparna – tänk att de kan, så märkligt. Jag minns de norska volleybolldamerna Optimisterna som fick bli dokumentärfilm och mötte Krutgubbarna. Det var tio år sedan vi skrattade åt dessa till synes skröpliga 90–åringar som faktiskt överträffade sina fysiska tillkortakommanden och spelade volleyboll på hög nivå. Vi skrockar av fördomar när vi tittar på volleybollspelarna. Så fantastiskt att äldre kan. 

I engelska tv–programmet Britain Got Talent vann 60–åriga Susan Boyle med en sångröst som ingen trodde att en gamling kunde ha. Det anses anmärkningsvärt och häftigt att Mick Jagger i Stones fortfarande hoppar omkring på scenen som en gummiboll. 

Ja, så lustigt att äldre kan. 

Och när äldre tänker viktiga tankar så blir vi också förvånade. Ta NATO–frågan och till exempel de erfaret kritisk rösterna som supermedlaren Hans Blix. Eller diplomaten Rolf Ekéus. Men de är som sagt gamla och har dessutom fel åsikt och puttas följaktligen ut i marginalen. Räknas inte till de vise och upplysta såsom fallet är bland annat i indianska kulturer. Vi här i väst vet förstås bäst. Gamlingar går bort. Heder åt Aftonbladet som låter publicisten och politikern Olle Svenning få plats på kultursidorna. Han vore värd att synas även på nyhetssidorna. Medierna rör sig i samma fördomsfulla fält som Sveriges yngsta riksdag. Var det något annat att vänta.?

När riksdagen samlades efter valet 2018 var bara sex av 349 ledamöter över 65 år. Äldst var liberalen Barbro Westerholm, som faktiskt ingen skrattar åt. Hon gör nu sitt sista riksdagsår, och har valt att kliva av. Skulle representationen i riksdagen spegla hur ålderssammansättningen ser ut bland oss väljare så borde det finnas ett 90–tal 65–plussare. 

Siffror räknas i alla andra sammanhang, men när det gäller äldre biter uppenbarligen ingen matematik. Fördomarna forsar fram som vore vi ett ytterst litet särintresse. 65–plussare är faktiskt var femte person som bor i Sverige. Vakna, se er omkring! Vi är inte 2 miljoner människor som älskar att mata duvor med torra brödsmulor. Vi är många. Vi är en stor grupp av enskilda individer där många både kan och vill. Självfallet ska pensionerna förbättras. Självfallet ska alla som vill gå i pension kunna göra det och få en riktigt bra ersättning för alla sina arbetsår och all inbetalad skatt. Men om det ska vara möjligt också om 10 år, 15 eller 20 så behöver fler jobba. Jag menar vara kvar i arbetslivet även efter 70. Alla människor mår bättre av att vara behövda. Alla mår dåligt av att klassas ut som odugliga gubbar och gummor. Självförtroende förstärks inte av att bli utskrattad. Vi åldras, alla vandrar den vägen. Vi springer inte 100 meter på världsrekordtid. Men vi finns, vi lever och vi är faktiskt människor med känslor och tankar. Och igen – vi kan, vi vill. 

Hur ska Sverige klara framtiden och hur ska vi få ihop pengar till pensionerna om vi inte här och nu får flera arbetsgivare i privat och offentlig regi att anställa fler äldre.? Vi kan och vi vill. Men det är tydligt att arbetsgivare och rekryteringsföretag varken kan, vill eller törs. Just nu finns bara ett fåtal undantag. Ax:son Johnsson–koncernen med ordförande Caroline Berg i spetsen har satt ner foten och bestämt sig för att anställa fler äldre chefer. De sätter siffermål. De kör och gör. Fler skulle behöva följa efter och skapa en ny folkrörelse där vi ser allas värde, oavsett ålder. Vi behöver en ny samhällsvåg som bryter ålderssegregationen. Unga, medelålders och äldre kan i gränslösa samarbeten uträtta stordåd. Skulle behövas på vilken arbetsplats som helst. Lösningen heter inte någon ny stor statlig utredningen med nya regelverk. Allt som behövs finns redan på plats, även diskrimineringslag som i princip också gör ålderism förbjudet. Det som behövs är att du och jag och alla andra enskilda personer tar tag i våra inkörda tankespår om livet som en rätlinjig resa där man i takt med tiden successivt förs åt sidan och in i sysslolöshet. Det behövs fakta på bordet, istället för våra fördomar. Och fakta finns.

I övrigt är min slutsats – sorry, det här kommer att gå illa. Förändring behövs nu. Sverige kommer inte att klara sig utan oss äldre. Det behövs fler äldre på jobbet och det måste bli fler äldre i riksdagen. Åldersblandning berikar.

Det är dags att prata om detta i valrörelsen. Någon däremot?

Återinför ett respektfullt samtal som rymmer många möjligheter till ett bättre Sverige, för alla. 

Eller så är det dags för ett äldreuppror!