Det finns bara utrymme för en åsikt - karlar är svin

”De var så fruktansvärt arga!”

Min jämnåriga väninna hade varit på middag med en grupp yngre framgångsrika kvinnor i 40-årsåldern. Efteråt var hon tagen av den vrede hon hade mött. Den var inte riktad mot henne, också framgångsrik VD i ett stort företag, utan mot män, män som
kollektiv.

Min väninna har mestadels arbetat i mansdominerade miljöer, så ser ju stora delar av näringslivet ut. Därför var hon inte överraskad av kraften i #Metoo-rörelsen, däremot av den oerhörda ilska hon sett bland kvinnor i kölvattnet av denna rörelse.

Vi resonerade om detta, håller debatten på att gå över styr? Är vi på väg in i en återvändsgränd? Vägen framåt är ju knappast ett köns- eller för den delen etnicitets- eller klasskrig. Men den offentliga person som ifrågasätter sanningshalten i ett mediedrev riskerar personligen att själv hamna i ett sådant. Det finns bara utrymme för en enda åsikt. I det här fallet, karlar är svin!

Men så är det ju inte. De flesta män jag känner är bra pappor, bra äkta män, bra bröder och bra söner. Men i offentligheten och i gruppens hägn får detta inte riktigt utrymme. Ända sedan #Metoo-rörelsen föddes förra året har jag knappast varit på en enda middag med kvinnor där frågan inte kommit upp.

Intresset för att bli medlem i ett politiskt parti må bara sjunkande, men samhällsdebatten är mer politisk än på länge. Fast det är som om vi inte riktigt vant oss vid åsiktsfrihet i det homogena Sverige, klimatet präglas av ytterligheter och brist på balans. Man ska vara heligt förbannad eller åtminstone känna sig kränkt.

När en kollektiv uppfattning dominerar ska man vara på sin vakt, säger min kloka dotter när vi diskuterar ämnet. ”Köp aldrig ett helt koncept”, är ett av hennes mantran.

Tankarna virvlar runt i huvudet.

I kollektivets hägn är det lätt att hänga på. Folk slutar tänka själva. Om du tycker ”rätt” får du uppskattande kommentarer och blir del av den varma gemenskapen. Det är härligt!

Men fan ta dig om du dristar dig till att ha en motsatt uppfattning. Att t ex ifrågasätta sanningshalten i #Metoo-rörelsen och kanske rentav försvara en uthängd man. Då blir iskylan total.

För säkerhets skull: Både min dotter och jag delar vreden. Det finns, som hon säger, inte en tjej eller kvinna som inte utsatts för ”mansgriseri”. Idiotiska kommentarer, osynliggörande, tafsande eller värre än så. Hotfulla situationer. Mycket som vi valt att
skratta åt – eller rentav glömma – hängdes plötsligt ut i ljuset när andra började berätta. #We too.

Så min poäng är inte att #Metoo var onödig. Den undertryckta vreden har skakat om och förhoppningsvis skapat en förändring. Min oro handlar om hur vi ska kunna gå vidare. För det är inte mycket som är vunnet om vi börja bekriga varandra.

Eller är det så enkelt som att vi i lagom-Sverige är ovana vid att ha starka åsikter? Att kompassen måste snurra runt ett par varv för att vi ska hitta rätt. Är vi verkligen så vansinnigt arga? Är det inte så att några få tillåts dominera debatten i sociala- och

De flesta karlar är faktiskt bra – ännu bättre om de också visar det när somliga kompisar faller in i gammal trist mansgris-jargong. Och samma sak gäller oss kvinnor.