Därför tar jag den lilla turen till återvinningen

Den här gången gör jag en lista på vad jag går i väg med. Det som skallrar runt i Ikea-kassen är en äggkartong, ett plasttråg som innehållit tortellini, två filkartonger, två juicekartonger, ett plasttråg för småtomater, ett papptråg för större tomater, en glasflaska för olivolja, ytterligare en glasflaska som innehållit limejuice, en pappkartong för djupfrysta ärter, tre pappkartonger för kaffekapslar (vet att det INTE är okej att köpa såna…), ett plasttråg för avokador – av ekotyp! Två pappkartonger som det varit soppa i och en tom plastflaska som rymt duschtvål. Två konservburkar i aluminium med tomatrester av makrill. Plus en härva bubbelplast.

Allt vi köper är förpackat och inplastat. Till och med gurkorna.

Varje gång jag knör in grejerna i de stora behållarnas ögonhålor får jag en klump i magen. Jag är så gammal att jag knappast får uppleva att människan med sin konsumtion tar kål på sig själv. Men barnbarnen?

      LÄS MER: Tekniken rusar och jag kommer aldrig ifatt

Måtte allt jag stoppar ner i behållarna kunna återvinnas, åtminstone delvis.

För många år sen träffade jag i Nepal äventyraren Göran Kropp, han som besteg Mount Everest utan syrgas. Han berättade vilka mängder sopor han mötte på sin väg mot bergets topp; övergivna tält, sovsäckar, syrgastuber, konservburkar…

Till världens högsta berg vallfärdar tusentals människor för att uppleva sitt livs äventyr. De strävar mot ögonblicket när de står på ”himmelens huvud” och kippar efter luft. De berättar för oss andra om skönheten. De sticker ner ett minne på berget, en pinne, en maskot. Och någon har faktiskt petat ner en glasflaska med sin sons navelsträng. Pappan berättade det för mig på en pub i Katmandu när han kommit ner från berget.

Men bara Göran Kropp berättade om alla sopor.

År 1953 bestegs jordens högsta berg för första gången, och sen dess har klättrarna lämnat efter sig minst femtio ton sopor. Femtio ton! Ett kvitto på att den del av befolkningen i världen som sitter på pengarna också tycker sig ha råd att förfula den skönhet de säger att de vill uppleva.

      LÄS MER: Hängmattan som alla pratar om – låg någon i den under semestern?

Jag stoppar det sista från min Ikea-kasse i behållaren för plast. Nickar åt tiggaren, som sitter intill behållaren för metall och håller utkik. Åkte en aluminiumburk ner när jag slängde mina sopor? Hans blick är en höks. Han har en lång pinne bredvid sig, beredd att fiska upp burken och stoppa den i sin svarta sopsäck. När han är klar för dagen vid återvinningen tar han en vända mellan papperspellarna längs gatan, öppnar dem med ett verktyg i botten. Ut ramlar en massa skräp och kanske en och annan aluminiumburk. Glimmar som silver. De åker ner i hans svarta soppåse. Skräpet ligger kvar på gatan. Burkarna pantar han och de återvinns förhoppningsvis.

Väl hemma googlar jag fram siffror på våra sopliv. Hittar en förnämlig sajt, sopor.nu, som berättar hur mycket vi slänger i Sverige och i resten av EU, och hur mycket vi kan återvinna.

En svensk producerar i genomsnitt 458 kg sopor per år. Det är förhållandevis lite jämfört med andra länder. En dansk producerar 750 kg per år och en tysk över 600 kg, men en estländare bara 250 kilo.

      LÄS MER: Nånting hände med “vår” tiggare Viktor

När jag läser hur lång tid det tar för mina sopor att brytas ner känns den lilla turen till återvinningen som en självklar uppoffring. Skulle jag hiva ut glasflaskornna i naturen tar det en miljon år för dem att brytas ner. Men samlar jag ihop dem kan de återvinnas hur många gånger som helst.

Kastar jag mina plasttråg i skogen tar det 450 år innan de brutits ner, och aluminiumburkarna kan behöva upp till 500 år.

Mina två ynka konservburkar med rester av makrill ska nu återvinnas och spara så mycket energi att det räcker till sammanlagt 14 timmars tv-tittande eller två dygn vid datorn, och mina kartonger kan återvinnas sju gånger.

Väl hemma läser jag att det öppnats en matvarubutik i Köpenhamn där inga livsmedel är förpackade. En liknande affär ska snart öppnas i Malmö. Hurra!