Jan Scherman: Därför är regeringens minnesluckor hårresande

Vem frågar oss äldre hur vi mår? Hur vi ser på framtiden? Jag tänker på alla oss som under pandemin klassades ut som ett gäng krocketspelande och picknickätande varelser. Vi som generellt pådyvlades karaktärsdragen oförmögna och passiva. I princip redan uträknade, i alla fall inga människor att räkna in i det aktiva samhället. Vad kommer att bli ihågkommet och vad kommer att forma slutsatser för framtiden? Oron gnager i kropp och själ att en viktig del av det som brukar kallas för det kollektiva minnet kommer att glömma en stor del av det väsentliga. Minnet manifesteras mest i medierna, där också ålderismen florerar.

De senaste dagarna har tidningar, radio, tv och digitala medier genljudit av glädjerop. Med all rätt. Jag förstår. 

I min vänkrets har jag hotellägare som alla haft ett renodlat helvete. Känner artister som inte fått stå på scenen. Har barnbarn som suttit hemma och försökt gå i skolan via Teams på datorn. Kompisar som inte kunnat gå till jobbet. Vänner i vårdsektorn som gått och går på knäna. Och så alla på ICA och Konsum som suttit i kassan och mött kunder på en halvmeters avstånd. Buss–chaufförerna som försökt hålla distans. Glädjeropen är värda varenda liten spaltcentimenter. 

Det är dock några ”tjoho” som inte hörs. Kanske för att medierna inte hör dessa, eller ens letar efter dem. Kan också vara så att dessa som saknas inte utropat några glädjeyttringar. Det är till exempel tyst i många utsatta förortsområden, där det fortfarande är mest skjutningarna som hörs. Dessa platser i Sverige fick inte någon framskjuten plats i pandemirapporteringen, trots att siffror visade på låg vaccineringsgrad och hög dödlighet. Enligt SCB ligger antalet vaccinerade i till exempel Rosengård och Tensta på drygt 40%. Lämnar vi förorterna är motsvarande toppsiffra 95%. Men trots dessa kalla fakta, verkar största möjliga tystnad om detta vara påbjuden. 

“Gamlingar som överlevde blev små exotiska inslag i media”

Så till nästa stora glömska – vi äldre. I medierna blev det från första dagen naturligt med hög dödlighet bland äldre. Vanligheter platsar inte på löpsedlarna. Och därför stora rubriker när unga dog. I mars 2020 rapporterade Aftonbladet att en man i 30–årsåldern dött i Covid–19. Expressen ville vara värre och slog till med en 21–årig spansk fotbollstränare som avlidit av Covid–19. Feta rubriker, och först långt in i dessa artiklar något om att andra underliggande sjukdomar kunde vara dödsorsaken. Så har det fortsatt. I december förra året slog Aftonbladet till med omikron och skrev att ”den nya varianten tros få smittan att rusa och leda till fler dödsfall än tidigare prognoser.” Kroppens luftrör skulle kunna attackeras 70 gånger snabbare än av andra varianter och därmed ge andningssvårigheter och död.

Covid–19 fortsatte vara en farsot som kunde döda vilken pensionär som helst. Gamlingar som överlevde blev små exotiska inslag i media. I maj 2020 toppade SvD med rubriken ”Spaniens äldsta – 113–åriga Maria – besegrade coronan.” I flera tidningar förekom Walter från Nacka, som också klarade sig och hade tre månader kvar till 100. Hurra! Vilka biologiska fenomen till gamlingar, som knockar coronan. Redan från, början av mars 2020 när WHO klassificerade Covid–19 som pandemi avfördes alltså äldre som fullvärdiga människor. Avnoterades, skulle man kunna säga i med vårt ekonomistiska samhälles terminologi. Eller att vi liksom passerat sista förbrukningsdag även om vi de facto fortfarande var i livet.

Matade med denna typ av verklighet reser sig frågan: Vad kommer vi att minnas? Är det någon som minns var den första rapporten från den statligt tillsatta ”Coronakommissionen” slog fast? Det var den 15 december 2020, alltså bara drygt ett år sedan. Det är värt att citera:

”Coronakommissionen har vid sin granskning av myndigheternas hantering av smittspridning inom vård och omsorg om äldre funnit att strategin att skydda de äldre har misslyckats.”

Vilka var värda att vårda?

Om någon minns så visade det sig ju att det saknades skyddsutrustning på landets äldreboenden. Det saknades utbildad personal. Det fanns inga läkare och knappt heller utbildade sjuksköterskor. Det fanns många tillfälligt anställda. Äldreboendena sköttes av heroiska medarbetare, varav många invandrare, som med kämpainsatser såg till att den svenska modellen på denna punkt inte totalt brakade samman. Äldrevården hade i åratal rationaliserats för högsta möjliga effektivitet, vilket också manifesterar samhällets värdering av äldre. Värda att vårda? Solidaritet och omtanke med dem som arbetat och betalat skatt i ett helt liv? Svaret var inte ett rungande ja. Inte ens nja.

En restriktion gick ut på att anhöriga inte fick besöka äldreboendena där fäder och mödrar försökte överleva. Många dog i ensamhet. Alla andra äldre utanför äldreboendenas stängda värld skulle sitta inne. Har sorgesåren läkt?

Folkhälsomyndighetens dåvarande chef Johan Carlsson slog till med utspelet att vi skulle kunna gå på picknick och vi kunde tillåtas spela krocket. Svenska Krocketförbundet meddelade sommaren 2020 att intresset för sporten slagit rekord.

Om någon inte minns några ursäkter från ansvariga på Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap eller i regeringen så är det fullt förståeligt. Några sådana uttalades nämligen inte. Det gjordes inte ens en liten pudel. Det enda som sades var att det som varit inte varit bra, och det utlovades att det skulle bli bättre.

Vi går vidare bland minnesförlusterna. I slutet av oktober förra året kom nästa delrapport från Coronakommissionen. Även den kan vara minnesvärd att citera:

”Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet.”

Svårt att föreställa sig ett sämre betyg. Här är det på sin plats att påminna om en sak. Coronakommissionen tillsattes i juli 2020. Men dessförinnan hade dåvarande statsministern Stefan Löfven flera gånger motsatt sig detta. Hans linje var att tillsätta en utredning först när krisen var över. Om denna plan segrat så hade en sådan statlig kommission med all säkerhet inte kunnat leverera en enda slutsats förrän efter riksdagsvalet i september i år. Oppositionen satte sig på tvären. Nu kommer Coronakommissionens slutrapport i slutet av denna månad – februari. Blev det några pudlar efter den andra delrapporten?

Socialminister Lena Hallengren uttalade sig P4 Extra samma dag som kommissionens rapport publicerats. Hon sade:

”Jag håller inte med om kritiken”. Och statsminister Löfven konstaterade när han offentliggjorde sitt beslut att avgå att han inte kom på något som han ångrade. Lena Hallengren uttalade sig i DN för cirka en månad sedan med orden att ”så som det ser ut tycker jag att Sverige kommit väl ur detta.” 

Självgodheten lyser starkt. 

Äldre fasas ut

Det mediala minnet är också kort. Påminnelserna om alla misslyckanden i hanteringen av pandemin överskuggas nu av glädjeropen att det påstås vara över. Medierna är ju själva en spegel av samhället. Här fasas äldre ut i snabb takt. Mediala arbetsplatser ser ut ungefär som Sveriges Riksdag, där ett bottenrekord noteras med sex ledamöter av 349 över 65 år. När jag strax före årsskiftet frågade runt bland några av de större mediebolagen om detta så var lusten att svara begränsad. SVT svarade flitigast och snabbast. Men svaren är inte så upplyftande. Av drygt 2400 anställda på SVT finns 55 som är äldre än 67. Och en enda är 80. 

Får detta konsekvenser? Ja, förmodligen. Om logiken är att det behövs unga talanger för att kunna berätta om yngre och göra nyheter och reportage som lockar unga så borde väl detta i någon mån gälla också oss äldre. Seniora reportrar kanske skulle kunna bidra till att vi också minns bättre hur djupt och hårt pandemin slog mot dem som uppnått pensionsåldern. 

Det vilar någon slags passivitet i frågan om vikten av att spränga åldersgränserna uppåt i medieföretag och hela vägen vidare till riksdag och regering. Homogena strukturer vad gäller ålder, kön och varifrån vi kommer riskerar likrikta det offentliga samtalet, som ju till stor del utspelar sig i media. Blandad erfarenhet ger mer kompetens. Med olika minnesbilder beroende på vilka vi är ökar möjligheterna till ett mer heltäckande minne. Nedvärdering av kompetens som kallas lång erfarenhet ökar risken för att vi skapar allvarliga minnesluckor i historieskrivningen av vad som hänt.

En av mänsklighetens farligaste och mest frekvent återkommande pandemier är glömskan. Det är möjligt att följande ambition är mot alla odds. Men likväl – låt oss den här gången lova varandra att alltid minnas restriktionens tid som de år i vårt samhälles historia då de äldre avfördes från det aktiva samhällets värld. Restriktionens tid blev ålderismens mörka storhetstid. 

Glömskan är både farlig och skamlig. Lika motbjudande som den politiska reflexen att förneka misstag.

Jan Scherman