Så vet du om du har blivit en surgubbe

Det sägs ju att hormoner, svagare benstomme, mindre muskler och mer fett gör oss män över 60 mindre sugna på livet och i stället blir vi ilskna och inte alls trevliga att umgås med.

Jag tror inte på det där. Jag tror i stället att surgubben och rättshaveristen har mycket gemensamt. Skillnaden är att rättshaveristen snöar in på sådant som är någorlunda viktigt medan surgubben fastnar för struntsaker. Skor som står på fel ställe, att någon har tagit ”min” kaffekopp eller att någon slår ut sin blinkers lite för sent.

      LÄS MER: Äldre människor har för liten plats i samhället – inte för stor

Surgubbens riktigt allvarliga problem är tid. Gång på gång hör jag mig själv säga att jag aldrig har haft så mycket att göra som sedan jag blev pensionär. Jag säger det fast jag vet att jag har hur mycket tid som helst.

Ni vet hur det är, det man säger måste man leva upp till, och så hittar man saker att engagera sig i. Ofta är det småsaker, bagateller. Något att reta upp sig på.

Jobbet. Vi har ju inget jobb att gå till längre. Visst minns ni hur det var. När man åkte till jobbet på morgonen kunde man tycka något. Helt övertygad kunde jag vara. Så träffade jag kollegor. Kloka tankar och tuffa argument spolade över mig. Löjliga åsikter möttes med skratt och mothugg. Innan lunch fattade jag hur korkat jag tänkt. Helt om blev det någon gång då och då.

Jobbets sunda hjärntvätt har jag inte längre och jag har noterat att jag inte ändrar åsikt så ofta nu för tiden. Inte alls bra!

Dessutom blir ju världen mindre ju äldre vi blir. Det finns ingen anledning att åka iväg så långt. Någon tur till Konsum blir det förstås och en långpromenad då och då kan vara ett äventyr. Det här oroar mig också. Ännu mer orolig blir jag då jag tänker på ”mina frågor” just nu.

      LÄS MER: Fyrtiotalisterna skulle bli den generation som ställde krav – så blev det inte

Jag tycker till exempel om att göra sylt. Det har jag alltid gjort och jag gillar att hälla upp den i fina små burkar. Därför kan jag kan bli tokig på ABBA:s sillburkar. Det är helt omöjligt att diska bort etiketten. Rödsprit, lacknafta – inget fungerar. Sylt i en burk med sill-etikett är avskyvärt. Jag kan inte begripa varför ABBA jäklas på det sättet.

För att inte tala om IKEA. Deras påslakan. Har ni försökt få in ett täcke i säcken. Omöjligt. De har ju plockat bort hålen som man skall sticka in armarna i för att dra in täcket. Jag fattar inte varför IKEA gör så mot mig.

Ja, jag tror att surgubben slåss mot sitt tidsöverskott. Vi använder tiden till att göra små bagateller till stora frågor. Vad skall man göra av alla timmar som inte behövs? Alla timmar där man egentligen vill vara upptagen, engagerad och efterfrågad.

TV är ett bra sätt att hålla blodtrycket uppe. Vi som är över 65 tittar på TV i genomsnitt fyra timmar och 25 minuter per dag. Mer än en halvtid. Just nu retar jag mig på en del av SVT:s trailrar.  Reklam för TV-program alltså. Jag kan inte fatta varför en del sänds så ofta att jag blir less på programmet innan det börjar sändas. Värst är ändå de trailrar som lovar för mycket! De som gör mig besviken! När trailern är bättre än programmet!

Sillburkar, påslakan och trailrar är ju ändå inga småsaker så jag ser mig verkligen inte som en surgubbe. Å andra sidan vore det inte dumt att få hoppa in några dagar på gamla jobbet. Inte för lönen, utan mer för att få höra vad dom tycker!